— Ja, svarade jag straxt, ja, herr kommen
dör, jag drar värjan oeh är färdig att försvara mig.
Efter ett ögonblicks tvekan, gjorde sig äfven
Foulquerre stridsfärdig. Men nästan omedel-
bart derefter sänkte han sitt vapen.
— Hvad gör ni? utbrast jag. NI försvarar
er icke! ... Hvarföre?
— En långfredag ... mumlade han.
— Hvad gör det?
— Hör mig. Det är nu sex år sedan jag
biktade mig, jag bäfvar för min själs tillstånd,
men tre dagar härefter d. v. s. om måndag
morgon träffas vi åter.
— Jag vill icke vinta tre dagar! ropade
Jag; icke två, icke en, icke ens en timma! Nej
här på ögonblicket skall saken afgöras.
—- al den lefvande Gudens namn, som dog
för oss på denna dag, ätertog herr Foulquerre,
besvär jag er att icke alslå den framställning
jag nu gjort!
— Jag afslår den!
— NIi är således utan medlidande?
— Ja.
— Nåväl då! jag, som icke vill sätta min
själs eviga salighet på spel, jag vägrar att du-
ellera i dag.
Jag är af naturen mycket lugn och oförarg-
lig och, som ni vet, ta sådana menniskor aldrig
reson, när de någongång blifvit uppretade.
Också hade kommendören knappt uttalat de
ord, jag nyss anfört, förrän jag höjde min
värja och gaf honom med flata klingan en dug-
tig örfil. Vid denna oerhörda skymf uppsteg
en purpursky på herr Foulquerres eljest bleka
ansigte, täta blixtar sköto fram ur hans ögon,
hans hand fattade krampaktigt om värjfästet,