tåligt, till dess Foulques Jemnade kyrkan och
gick då fram till honom samt sade med kall och
likgiltig min:
— Herr kommendör, jag är lycklig öfver
att genom detta tillfälliga sammanträffande få
underrätta mig om ers herrlighets helsotillstånd.
— Herr kommendör, svarade han, jag be-
finner mig förträffligt och tackar ers herrlighet
för det intresse, hvarmed ni omfattar min person.
— Törs jag fråga ers herrlighet till hvilken
kyrka ni nu ämnar bege er?
— Till den heliga Johannis, svarade kom-
mendören.
oo Om ers herrlighet icke har något dere-
mot, återtog jag, skall jag ha den äran att
följa er dit den genaste vägen...
Jag trodde, herr Foulquerre skulle bli för-
vånad öfver den ifver, hvarmed jag gick hans
temligen tydligt tillkännagifna önskningar till
mötes. Men det måtte han icke alls ha blifvit.
Han svarade tvärtom i den artigaste ton och
med ett förbindligt leende på sina läppar:
— Jag är synnerligen smickrad öfver ers
herrlighets sällskap och tackar ödmjukast för er
artighet.
Sedan han sagt detta, begåfvo vi oss utaf.
Jag sökte efter bästa förmåga underhålla sam-
talet och förde honom, utan att han märkte
det till strada Stretta. En gång anländ dit,
skyndade jag mig att draga värjan, fullt säker
om att på en dag sådan som denna, då alla
menniskor voro samlade till gudstjenst i kyr-
korna, icke bli störd. Foulquerre märkte min
rörelse och utropade:
— Huru, herr kommendör, ni drar värjan!