ren väntade honom på värdshuset Kung Salo
mo. Utan att förlora ett ögonblick, skyndade
Rolf genom den hemliga gången ini värdshuset
samt träffade don Raymond i det rum juder
upplåtit åt honom. Spanjoren satt med arm
bågarne stödda mot bordet och ansigtet gömdt
i sina händer, synbarligen försänkt i djupa och
allvarliga betraktelaer. Då han fick höra ljude
af herr Tremblayes steg, lyftade han upp hufvu:
det. Han såg så dyster ut, att Rolf blef helt
förskräckt. Emellertid steg han upp och kom
emot chevaliern, som med mycken värma tryckte
hans hand och utropade:
— Ack, kommendör, huru mycket har jag
icke att tacka er för!
— Ni är mig ingen tack skyldig, genmälde
kommendören med mycket allvar. För några
dagar sedan gjorde ni mig samma tjenst som
den jag i dag haft tillfälle att bevisa er. Vi äro
således qvitt.
— Ni torde ursäkta att jag ser förhållandet
i en annan dager och derföre kommer att städ-
se hysa den lifligaste tacksamhet för er...
— Må ske, jag kan icke befalla öfver edra
känslor; men jag anser er tacksamhet obefogad.
Jag har tagit en värnlös qvinna i försvar, se
der allt. Ni skulle ha handlat på samma sätt,
om ni varit i min ställning; och för öfrigt
visste jag icke alls att detta fruntimmer var er
bustru. Låt oss tala om något annat, jag ber...
— Annu ett ord, om ni behagar, kommendör.
— Hvad?
— Säg mig något om sakens förlopp?
— Med största nöje. Jag skule just gå
hem, då jag fick höra klagorop, och varseblef
en herre, som bar bort ett ungt fruntimmer.
Jag befallde mannen att släppa sitt rof. Han