klockan tio förmiddagen, bakom Sankt-Bengts-
klostret. I afton har jag helt andra saker att
uträtta. Låt mig komma fram nu, när ni vet,
hvem jag är.
— När jag nu känt igen er, grefve Aubigny,
svarade kommendören med samma högtidlighet
och allvar som förut, befaller jag er för andra
gången att återge denna qvinna friheten. Väg-
rar uni att lyda, skall jag använda tvångsme-
del; ... i i
— Åh! säger ni det? utbrast grefven iro-
niskt,
— Så sannt jag Iefver! svarade don Ray-
mond.
Grefve Aubigny gick fram till sina lakejer,
hviskade några ord åt dem och kastade sedan
Johanna i deras armar. Medan dessa hastigt
aflägsnade sig med sin lätta börda, ställde han
sig med värjan i hand framför kommendören.
Rädda mig!.. rädda mig! ropade Johan-
na med flämtande röst. I er moders namn be-
svär jag er, öfvergif mig icke!
Don Raymond gjorde min af att skynda ef-
ter de bortspringande. Men nu var det gref-
ven som spärrade vägen för honom.
— Nåväl, djerfve försvarare af nödställda
skönheter, sade han med ett hånskratt, jag för-
modar, ni ämnar tvinga mig att återge frihe-
ten åt detta fruntimmer, som mitt folk bort-
fört. Såsom ni ser, afvaktar jag ert anfall,
och ni behöfver ej tvinga mig till försvar!
— Usling! mumlade kommendören.
Deras värjor korsades; klingorna tycktes
kringkasta gnistor.
— Som vi i dag ha fredag, sade Aubigny,
trodde jag ni ej skulle vilja duellera!