klockan tio förmiddagen, bakom Sankt-Bengtsklostret. I afton har jag helt andra saker att uträtta. Låt mig komma fram nu, när ni vet, hvem jag är. — När jag nu känt igen er, grefve Aubigny, svarade kommendören med samma högtidlighet och allvar som förut, befaller jag er för andra gången att återge denna qvinna friheten. Vägrar uni att lyda, skall jag använda tvångsmedel; ... i i — Åh! säger ni det? utbrast grefven ironiskt, — Så sannt jag Iefver! svarade don Raymond. Grefve Aubigny gick fram till sina lakejer, hviskade några ord åt dem och kastade sedan Johanna i deras armar. Medan dessa hastigt aflägsnade sig med sin lätta börda, ställde han sig med värjan i hand framför kommendören. Rädda mig!.. rädda mig! ropade Johanna med flämtande röst. I er moders namn besvär jag er, öfvergif mig icke! Don Raymond gjorde min af att skynda efter de bortspringande. Men nu var det grefven som spärrade vägen för honom. — Nåväl, djerfve försvarare af nödställda skönheter, sade han med ett hånskratt, jag förmodar, ni ämnar tvinga mig att återge friheten åt detta fruntimmer, som mitt folk bortfört. Såsom ni ser, afvaktar jag ert anfall, och ni behöfver ej tvinga mig till försvar! — Usling! mumlade kommendören. Deras värjor korsades; klingorna tycktes kringkasta gnistor. — Som vi i dag ha fredag, sade Aubigny, trodde jag ni ej skulle vilja duellera!