embeten då de icke längre hafva majoritet inom
parlamentet. Förenta Staternas president har
ett veto mot kongressens beslut. Han kan väl
icke utfärda några lagar utan kongressens sam-
tycke, men han kan deremot behålla sina mi-
nistrar, äfven om de ha kongressens majoritet
emot sig.
Hvarat kommer då denna öfvervägande auk-
toritet i en verklig folkstat?
Endast och allenast deraf att presidenten sjelf
tillkommit genom folkets fria val, avt tiden för
hans regeriny är begränsad och att folket efter
denna tids utgång åter har tillfälle att genom
ett nytt val drifva sin vilja igenom.
Denna strid har visat sig mer än en gång i
Förenta Staternas historia, och folket har in-
galunda alltid röstat för kongressen mot presi-
denten. Under presidenten Jacksons tid utföll
t. ex. folkets val kraftigt för presidenten mot
representationen och bevisade att regeringens
makt är betryggad äfven under den allra fria-
ste statsform, om den verkligen förstår att stödja
sig på folket.
Men till hvilka slutsatser leder det, då frans-
männens kejsare uppställer dessa förhållanden
såsom analogier för Frankrike?
Vi tro att af alla teorier, som vi redan hört
från franska tronen, just denna innebär de allra
sämsta konseqvenserna för samma tron.
Kamrarne skola, heter det, utöfva en kon-
troll, men kejsaren skall likväl vara oförhindrad
att regera efter sitt godtfinnande. Men är un-
der sådana förhållanden dynastiens bistånd möj-
ligt? Om man hade någon säkerhet för att den
regerande kejsaren slägte efter slägte vore en
man med insigt och visa regeringsgåfvor, som
förstode att träffa det rätta i hvarje strid mel-
lan representationen och regeringen, så vore
teorien visserligen antaglig. Men någon sådan
säkerhet finns ej ens för en på lifstid vald kej-
sare. Kejsaren kan under en följd af å vara
klok nog att döma riktigt i hvarje strid mellan
den kontrollerande myndigheten och regeringen,
men han kan sedan genom ålderdom, sjuklig-
het, andliga eller materiella inverkningar, ge-
nom egna eller andras misstag, genom falska
förespeglingar eller bedrägerier bli urståndsatt
att längre träffa det rätta. Hvad blir då följ-
den af ett sådant system? — Frankrikes histo-
ria — hvars sanningar ju skola respekteras lika
mycket som religionens, enligt kejsarens företal
till Julius Ciesar, — har svarat derpå under
nära ett ärhundrade. Just derför att man icke
kunde på laglig väg få bort ministrarne från
deras embeten, har man i stället jagat bort re-
genten!
Och en ärftlig dynasti, hvad säkerhet lemnar
väl den att tronarfvingen alltid skall ha vilja
och förmåga att finna det rätta i dylika stri-
der? De kontrollerande kamrarnes kraft förnyas
vid hvarje valepok, den tillväxer ständigt i and-
lig och moralisk kraft genom de nya valen,
som utrensa de odugliga eller oredliga elemen-
terna. Men kan man alltid säga detsamma om
en enda individ? Lemnar den naturliga arfsfölj-
den ens den aflägsnaste garanti derför? Man
beundrar redan i hög grad om inom en familj
— tt. ex. matematikern Bernouillis — en viss
förmåga fortplantar sig genom några slägtled.
Med de stora andarne inom koustens och ve-
tenskapens verld, en Goethe, Copernikus, Kepp-
ler, Newton, Linnt, Laplace, Humboldt, har
detta icke varit händelsen ens genom två slägt-
leder. Inom regenthusen stå de stora förmå-
gorna ej blott enstaka i sina familjer, utan på
de flesta besannas dessutom att åldern och hän-
delsernas gång ofta missledt de största talan-
ger. Om man likväl jemte dynastierna och de
ärftliga monarkierna låter en representation ega
bestånd, som oupphörligt rekryteras med fol-
kets största förmågor, som får kontrollera men
icke besluta, så blir den enda följden deraf den
som Frankrikes historia visar: dynastiens slut-
liga undergång!
Den parlamentariska regeringsformen är må-
hända i och för sig ej den bästa, men den är
den enda, som betryggar en dynastis existens
jemte en folkrepresentation. Detta förnekar fran-
ska trontalet och åberopar analogien med Ame-
rika. Nåväl! om vi se litet nogare på konse-
qvenserna, så tro vi oss med visshet kunna
säga, att vid fortsättningen af sådana fel, som
i den amerikanska affären, analogiens fort-
sättning icke kan — icke skall uteblifva i
Frankrike.