Äfventyraren.
Roman af förf: till Jean Vaubaron.
Första delen.
Rolf och Johanna.
(Forts. fr. föreg. AZ.)
Hon ville lätta sitt hjerta och sade långsamt,
med en röst, som darrade till följd af den star-
ka själsrörelsen:
— O! Rolf, hvarföre sökte du, när du låg
döende i min mors hus, att uppväcka i mitt
hjerta, först medlidande och sedan kärlek? ...
Hvarföre hviskade du i mina öron ljufva och
bedrägliga ord? .. Hvarföre gaf du mig löften,
som du icke ville hålla? Och framför allt hvar-
före gaf du mig namn af hustru, detta namn
som jag var så stolt öfver att få bära, men
som, jag inser det nu, fört med sig den djupa-
ste sorg, de grymmaste qval för hela lifvet:
Johanna tystnade. Rolf skyndade sig att
utropa:
— Jag vet inte, om jag sofver eller är va-
ken!... De ord, jag hör dig uttala, göra mig
tokig! .. Jag ber dig, i himlens namn, förklara
då orsaken till din vrede.
— Kan du icke gissa denna orsak?
— Nej, det svär jag dig.
Johanna skakade sorgset på hufvudet.
— Rolf, sade hon, nu ljuger du... Det är
icke värdt, du söker förställa dig, ty, såsom du
sjelf ser, vet jag allt!