honom tid att tala till punkt, ty knappt hade
han utsagt dessa ord: Johauna, min älskade
Johanna, hör mig, jag besvär dig derom förr-
än hon afbröt honom med följande ord, som
uttalades med ett lugn, så mycket mera förfär-
ligt, som det utan allt tvifvel gömde en inre
storm:
— Jag vill ingenting höra, Rolf, jag villin-
genting höra! Du tänker ljuga nu, såsom i går,
såsom nyss, såsom alltid, och jag kan derföre:
i alla fall icke tro dig... Behåll dina skenfagra.
historier för dem, som låta mnarra sig deraf!
Det lyckas, Gud vare lof, icke med mig! ,..
Gå och uppsök denna Antonia, som säkerligen.
väntar dig!... Gå! jag vill visst icke hålla dig;
qvar!
Härpå skyndade Johanna in i sängkammaren,
stängde till dörren och hopade framför densam-
ma alla de möbler hon förmådde flytta. Rolf
sökte tala med henne tvärsigenom dörren. Men
hon bevärdigade honom icke med. ett svar:
Böner, hotelser, allt tjenade. till intet. Herr
Tremblaye tänkte; att den unga, qvinnan möjli-
gen svimmat af. Han satte axeln emot den
tunna dörrspegeln och beredde sig till att sprän-
ga denna. Så snart det började knaka i dörr-
fogningarne, lät Johannas röst höra sig. Denna
röst darrade af stark rörelse. Hon uttalade tyd-
ligt dessa ord:
— Jag har nyss bland vapnen på väggen ut-
sökt en dolk, som jag nu håller i handen, Jag
svär inför Gud, Rolf, attisamma ögonblick som
denna dörrspegel störtas in, stöter jag dolken i
mitt bröst!
Rolf blef rädd. -Han kände sin hustru tem-
ligen väl och var säker på att hon icke skulle