— Jo, helt enkelt derföre att det öfver-
ensstämmer med sanna förhållandet, genmälde
Rolf.
— Nej, utropade Johanna, nej, Rolf, det är
icke sanning! Men jag skall säga dig hvad som
är sanut: du bedrager mig! du älskar en annan
qvinna! Och sök icke att neka, ty jag känner
namnet på denna qvinna och vet också hvar
hon bor...
— Min kära Johanna, afbröt henne Rolf,
antingen är jag tokig eller också du! Jag för-
står icke ett ord af hvad du säger.
Johanna smålog ironiskt. Derpå räckte hon
Rolf rapporten, som hon hittills hållit ihopkra-
mad mellan sina händer, och sade:
— Tag emot detta papper, och bevisa sedan,
om du kan, att du icke älskar denna Antonia
Verdi, som du omger med spioner och som
regenten beskyddar. Bevisa äfven att det icke
var för att besöka henne, som du klädde ut
dig i morgse! Bevisa det, Rolf! Det skall bli
intressant att se, om din oförsynthet är lika
stor som din falskhet.
Rolf stod slagen af häpnad vid denna ovän-
tade anklagelse. Hans belägenhet var särdeles
svår. Vi veta att han icke gjort sig skyldig
till någon otrohet, och dock skulle det ha va-
rit honom. vida lättare att försvara sig, om en
befogad beskyllning blifvit gjord mot honom.
För att rättfärdiga sig, skulle han nu ha måst
upplysa Johanna om sitt förflutna lif, sin ställ-
ring vid hofvet i Palais-Royal 0. s. v. Men
han hvarken -kunde eller ville afge en. sådan be-
kännelse.
Emellertid skulle Johanna, äfven om han för-
sökt åstadkomma en förklaring, aldrig ha gifvit
(RR