— I dag, fortfor Rolf, bade jag ett ärende till den folkrikaste trakten af staden; jag ansäg då rådligast att vara försigtig, och tog derföre på mig denna drägt, väl vetande att jag i den icke skulle ådraga mig uppmärksamhet. — Deruti gjorde du mycket, mycket rätt! genmälde den unga qvinnan... Men hvarföre sade du mig icke detta genast? — Åh! sade Rolf, jag ville inte oroa dig genom att så ofta tala om den lilla fara, hvarför jag är utsatt... . — Vet du då icke, svarade Johanna, att jag hellre fördrager den pinsammaste oro framför tanken att jag förlorat ditt förtroende, ditt hjerta... Som man ser, blefvo de båda makarne fullkomligt försonade. De fortsatte sedan att språka med hvarandra länge och väl. På qvällen skulle Rolf, enligt öfverenskommelse, sammanträffa med markisen af Thianges. Han lemnade Johanna i salougen och gick sjelf in i sängkammaren för att byta om kläder. Knappt hade han hunnit gå, förrän Johanna varseblef ett papper på golfvet, der Rolf suttit. Utan tvifvel hade detta fallit ur hans ficka. Hon böjde sig ned och tog upp -det; derpå gjorde hon en rörelse, likasom ämnade hon veckla upp och läsa det. Men hon hejdade sig; vissa betänkligheter hade uppstått i hennes själ. Hade, hon väl rättighet att läsa, hvad Rolf synbarligen icke velat anförtro henne, och kunde han icke med skäl förebrå henne nyfikenhet och bristande känsla af det passande, om hon icke lemnade papperet oläst tillbaka. Hon gick några steg mot sängkammardörren i afsigt att utföra denna sin goda föresats: men