— I dag, fortfor Rolf, bade jag ett ärende
till den folkrikaste trakten af staden; jag ansäg
då rådligast att vara försigtig, och tog derföre
på mig denna drägt, väl vetande att jag i den
icke skulle ådraga mig uppmärksamhet.
— Deruti gjorde du mycket, mycket rätt!
genmälde den unga qvinnan... Men hvarföre
sade du mig icke detta genast?
— Åh! sade Rolf, jag ville inte oroa dig ge-
nom att så ofta tala om den lilla fara, hvarför
jag är utsatt... .
— Vet du då icke, svarade Johanna, att jag
hellre fördrager den pinsammaste oro framför
tanken att jag förlorat ditt förtroende, ditt
hjerta...
Som man ser, blefvo de båda makarne full-
komligt försonade. De fortsatte sedan att språ-
ka med hvarandra länge och väl. På qvällen
skulle Rolf, enligt öfverenskommelse, samman-
träffa med markisen af Thianges. Han lemnade
Johanna i salougen och gick sjelf in i säng-
kammaren för att byta om kläder.
Knappt hade han hunnit gå, förrän Johanna
varseblef ett papper på golfvet, der Rolf suttit.
Utan tvifvel hade detta fallit ur hans ficka.
Hon böjde sig ned och tog upp -det; derpå
gjorde hon en rörelse, likasom ämnade hon
veckla upp och läsa det. Men hon hejdade
sig; vissa betänkligheter hade uppstått i hennes
själ. Hade, hon väl rättighet att läsa, hvad
Rolf synbarligen icke velat anförtro henne, och
kunde han icke med skäl förebrå henne nyfi-
kenhet och bristande känsla af det passande,
om hon icke lemnade papperet oläst tillbaka.
Hon gick några steg mot sängkammardörren i
afsigt att utföra denna sin goda föresats: men