2 . . .
Atal af justitie-ombudsmannen mot
generaiguvernören på Gotland,
(Slut från föreg. n:r.)
Uti justitie-ombudsmannens med anledning häraf
till krigstiskalsembetet aflåtne skrifvelse har justi-
tieombudsmannen tillkännagifvit sig icke kunnat åt-
nöjas med denna förklaring, utan uppdragit åt krigs-
fiskalsembetet, att inför kungl. krigshofrätten lagli-
gen tilltala hr generalmajoren Gyllenram, och anfört
till ledning härför:
att hr generalmajoren väl visste sig vara hindrad
att utan dröjsmål anställa ransakning med Winter,
men då något hinder icke är vordet anfördt för
majorsförhörets förrättande af annan person, så
måste läggas hr generalmajoren till last, att cj
hafva efterkommit föreskrifter i 218 af kungl. maj:ts
tjenstgöringsreglemente för armöen, att den felak-
tige må, der det ske kan, inom 24 timmar blifva
till extra judicielt straff befordrad;
att på anförda grunder, den af hr generalmajo-
ren ålagda extra judiciella bestraffningen icke är
öfverensstämmande vare sig med åberopade kungl.
bref af år 1811 eller med 1859 års förutnämnda
kungl. förordning, enär, om Winter ansetts böra
undergå extra judiciel bestraffning af 3:dje graden
i 1811 års kungl. bref, arresttiden bordt bestäm-
mas till minst 15 dagar, hvaremot, i händelse han
ansetts böra lida bestraffning af första eller andra
sraden i samma kungl. bref, Winter skulle hafva
undergått arresten i eget qvarter och ej å högvakt,
hvarföre den Winter nu ålagda bestraffningen af
åtta dagars arrest å hösvakt finnes vara efter god-
tycke bestämd och följaktligen olaglig;
att då hr generalmajoren förklarar sig lemna det
öfverklagade förhållandet med arrestlokalen obe-
stridt, och tillägger att det ej fallit honom in kon-
trollera detsamma, blottställer sig hr generalmajo-
ren för tvåfaldig anmärkning, ty enär 1859 års kungl.
förordning tydligen skiljer emellan vaktarrest och
ärrest i mörkt rum, samt 1811 års kungl. bref ej
ens upptager sistnämnde bestraffningssätt, så bör
det ej vara tillåtet att, såsom här varit fallet, ge-
nom tillstängandet af ytterluckor, inkräkta på den
dager, som för den ljusa arrestlokalen varit afsedd
och hvilken väl icke får vara mindre än att arre-
stanten bör kunna sysselsätta sig med läsning och
skritning, hvilket först i fjerde straffgraden är den
till bestraffning ådömde förment; och enär 40 8 i
1859 års kungl. förordning föreskrifver, att den,
som straffet ålagt, bör låta öfver verkställigheten
hålla noga tillsyn, så att otillbörlig stränghet eller
straffets utvidgande öfver ändamålet ej må dervid
förefalla, har det ålegat hr generalmajoren att sjelf-
mant afstyra ett sådant otillbörligt försvårande af
arreststraffet, Som genom luckornas tillslutande egt
rum, helst okunnighet härom icke kan lända till
ursäkt, sedan Winters husbonde anmält förhållan-
det, utan att hr generalmajoren deruti meddelat
rättelse, hvarföre ock ansvaret derför således stad-
nar på hr generalmajoren; hvarförutom honom jem-
väl till last ligger, att hafva i följd af uraktlåten-
het, att om fwestrummets beskaftenhet inhemta
närmare kännedom, i hvad å honom berott ej sökt
förekomma det bestrafiningarne i samma arrest
framdeles verkställes på ett mot laglig ordning stri-
dande sätt;
att hr generalmajoren förklarar Winters uppgift,
det han under arresttiden ej bekommit nödig föda,
vara till alla delar osann på grund deraf att Win-
ter vid arresttidens slut haft sammansparad en el-
ler annan riksdaler, ådagalägger just att Winter ej
alltid in natura bekommit sin portion; huruvida be-
rörde besparing skett frivilligt eller genom tvång,
återstår att få utredt, ty att han slutligen utbekom-
mit allt hvad han till kosthåll hade att få, har
Winter sjelf medgitvit; men då en angifvelse om
felaktighet härutinnan, om ock framställd af obe-
hörig person, inkommit, synes anledning hafva gif-
vits, att om verkliga förhållandet skaffa visshet:
och då sedermera, såsom nu är fallet, formliga kla-
gomål öfver dylika felaktigheter blifvit hos åkla-
garemakten anmälde, hade icke utan skäl kunnat
förväntas, att i saken åstadkommits utredning och
framlagts bevis att Winter verkligen tillgodonjutit
sin fulla rätt, samt icke, såsom nu skett, Winters
uppgift helt enkelt förnekats, genom hvilken lik-
giltighet för en temligen allvarsam beskyllning, ju-
stitie-ombudsmannen blifvit försatt i nödvändighet
att påyrka laglig undersökning om förhållandet.
Herr justitie-ombudsmannen afslutar sin skrif-
velse med följande yttrande:
De undantagsförhållanden, som förefinnas på
Gotland, med afseende på ej mindre beväringsplig-
tens utsträckning utöfver hvad på andra orter inom