åtminstone för kapten och styrman, som städse uthyra dessa hytter åt resande. Skall, när detta är förhållandet, den resande få debitera afgiften för dubbel hyttplats eller blott en salongsplats? Det är mer än väl bekant, att de resande i allmänhet hafva en utomordentligt stor benägenhet, att, der de med något sken af skäl kunna; uppskjörta det allmänna och på dess bekostnad förskaffa sig, just hvad rikets ständer velat förekomma, en skälig vinst. Detta kan nu ske, men skulle icke låtit sig göra, om statsrådet Lagerstråle, af aktning för språkets fordringar och månhet om tydlighet, skrifvit, i stället för den anförda föreskriften: Afgiften för 2 hyttplatser eller, när hytt för resande ej finnes för en salongsplats. Den nu anmärkta otydligheten är så mycket betänkligare, som den skall kunna tillgodogöras af eller vilseföra den stora mängd embetsmän, som uppräknas i reglementets fem första klasser. Det är föröfrigt orimligt och stridande emot rikets ständers afsigt, att det allmänna skall betala en mängd resande embetsmän afgift för 2 hyttplatser ehuru de ej behöfva mer än en. Reglementet (se S 1 och 6) känner icke till andra befordringssätt här i landet, än allenast med skjuts, på ångfartyg och på jernväg. Och dock finnes det befordring på en mängd vägar med diligenser, om hvilka statsrådet Lagerstråle så mycket mindre bort vara okunnig, som de flesta — gående på icke mindre än 36 särskilda linier samt i alla riktningar inom landet — tillhöra kgl. postverket. För detta är det en fördel att diligenserna begagnas. Men om en resande embetsman gör det, huru skall han då beräkna ersättning för skjutsen? Eller skall han mähända, för det att han beredt postverket en fördel, straffas såsom för tjenstefel, enligt 8 6? 188 mom. 2 säges: att embetsman, tillhörande någon af de 5 första klasserna, — således alla sådane embetsmån, som få beräkna afgift för 2 hyttplatser, — när han reser på ångfartyg eller jernväg, eger att för betjening sig tillgodoräkna ett belopp, motsvarande passagerare-afgiften för en sådan plats å fartyget eller jernvägen, som här ofvan för 9:de klassen är bestämd, eller sämsta platsen, och i samma S:s 3 mom. stadgas, att embetsmän i de 7 första klasserna, i fall han verkligen medför åkdon för eget begagnande under resans fortsättning, må erhålla godtgörelse för transporten deraf, i enlighet med gällande taxa Detta stadgande har genom begagnande af ordet; verkligen blifvit tydligt, men så är icke förhållandet med föreskriften 1 mom. 2, enligt hvilken den resande embetsmannen säkerligen icke skall underlåta atttillgodoräkna sig resekostnad för betjening, ehuru sådan verkligen icke medföljer. Det är föröfrigt orimligt och oskäligt betungande för statsverket, att en resande embetsman får påföra detsamma afgifter för både 2 hyttplatser å ångfartyg, ehuru han ej behöfver mer än en, och för betjening. Derigenom gör embetsmannea påtagligen, hvad rikets ständer icke velat, en oskälig vinst. Men den ene korpen hugger icke ut ögat på den andre. (Forts.)