Markisen såg hastigt upp.
— Ni! ropade han; och det visste jag ingenting
om.
— Hvarken ni eller någon annan, svarade
Rolf. Hela verlden är okunnig om detta äkten-
skap.
— Gift! upprepade herr Thianges, och när blef
ni det?
— För sex år sedan.
— Hvar är er hustru?
— Det vet jag inte.
— Ni har då öfvergifvit henne?
— Vi skiljdes åt med ömsesidigt begifvande.
— Är det länge sedan?
— Det skedde ett år efter värt giftermål.
— Och har ni icke haft några underrättelser
om henne sedan dess?
— Nej, icke alls.
— Kanske ni är enkling...
— Det är möjligt, men jag har ingen viss-
het i det afseendet, och som vår lagstiftning
står på så låg ståndpunkt, att man hänger per-
soner, som råkat begå den förseelsen att gifta
sig med en annan, medan cns hustru ännu lef-
ver, så kan ni väl förstå att jag, för att und-
vika ett sådant obehag, mäste vara betänkt på
en annan utväg.
Deri har ni rätt. Men hvad tänker ni
göra?
Jag vill gifta mig på samma sätt som
det tillgår i komedierna.
— Aha! är det fråga om det, utbrast mar-
kisen, då återger jag er hela min aktning.
-— Tack! sade Rolf smålcende.
(Forts.)