XXIII.
En komedi.
— Jag har sagt er att jag är kär som en
galning. Denna galenskap har, såsom ni skall
få se, nått en ytterlig höjd, ty jag har beslu-
tit gifta mig med föremålet för min ömma
låga... -
— Gifta er!... utropade markisen. Ar det
ert allvar?
— Jag upprepar ännu en gång att jag fattat
mitt beslut.
— Den ni älskar är då mycket rik?
— Hon har inte en styfver.
— Då är det väl hennes höga samhällsställ-
ning, som lockar er?
— Hon är dotter till en fattig landtjunkare,
som ingen menniska hört talas om.
— Alla era försök att förföra henne ha då
misslyckats?
— Jag har aldrig gjort något sådant för-
sök.
— Och det vill ni inbilla mig!
— Jag talar rena sanningen.
— Kan det vara möjligt!
— Den unga flicka, som skall bli min hustru,
är icke en sådander grym vestal, iklädd dyg-
dens harnesk och tillbakaslående hvarje anfall
från sin blygsamhets oöfverstigliga bastion. Hon
är ett okonstladt barn... oskulden, renheten
sjelf. Kärleken och oerfarenheten skulle, om
jag ville det, hvilket ögonblick som helst kasta
henne i mina armar. Men jag fruktar för mor-
gondagen. Mycken sorg och många tårar kunde
komma att bli följden af stundens berusning.
Jag vill icke krossa detta unga hjerta, jag vill