XXIII. En komedi. — Jag har sagt er att jag är kär som en galning. Denna galenskap har, såsom ni skall få se, nått en ytterlig höjd, ty jag har beslutit gifta mig med föremålet för min ömma låga... — Gifta er!... utropade markisen. Ar det ert allvar? — Jag upprepar ännu en gång att jag fattat mitt beslut. — Den ni älskar är då mycket rik? — Hon har inte en styfver. — Då är det väl hennes höga samhällsställning, som lockar er? — Hon är dotter till en fattig landtjunkare, som ingen menniska hört talas om. — Alla era försök att förföra henne ha då misslyckats? — Jag har aldrig gjort något sådant försök. — Och det vill ni inbilla mig! — Jag talar rena sanningen. — Kan det vara möjligt! — Den unga flicka, som skall bli min hustru, är icke en sådander grym vestal, iklädd dygdens harnesk och tillbakaslående hvarje anfall från sin blygsamhets oöfverstigliga bastion. Hon är ett okonstladt barn... oskulden, renheten sjelf. Kärleken och oerfarenheten skulle, om jag ville det, hvilket ögonblick som helst kasta henne i mina armar. Men jag fruktar för morgondagen. Mycken sorg och många tårar kunde komma att bli följden af stundens berusning. Jag vill icke krossa detta unga hjerta, jag vill