dåliga handlingar. Kousten får icke bedömas efter ämnet, utan efter dettas konstnärliga behandlifg. Författaren kan framställa mördare, förrädare, tjufvar, bedragare, förförare a. 8, V.; han kan Jåta Phiedra, Medea, konung Lears döttrar, Franz Moor och dylika odjur begå de skändligaste missgerningar i en tragedi, utan att dermed störta moralen för hufvudet, ja han kan till och med göra det så att han framstår såsom sedolärare. — Frågan gäller icke hvad, utan huru, Det första man eger fordra af författaren är att han icke tager parti för det dåliga och dess representanter. — Detta gör han så snart ban låter en af dessa vara det hufvudsakliga föremålet för publikens intresse, urskuldar och öfverskyler haus fel eler hlott låter dem bli ostraffade. Vill man ha exompel på pjeser, som på sådant sätt arbeta för osedlighet, kunna vi finna sådana 1 mängd i de tyska farcerna, hvilka i allmänhet icke göra det ringaste afseende på moralen. Uti Lumpacivagabundus (det stycke som nu, dock i moraliskt hänseende något förbättradt, gifves på södra teatern under namnet Audersson, Pettersson och TLundström) är den ene hjelten, skräddaren, en simpel tjut som bestjäl sina kamrater, och den andre, skomakaren, en under korrektionisternas klass nedsjunken fyllbult; men båda förvandlas icke desto mindre gen m ett trollslag till exemplariska menniskor. I oftobert och Bertramn förledas till och med omyndige, såväl konfirmerade som icke konfirmerade, till deltagande för — man kunde nära nog säga uti — Långholmskandidaternas brott, och det jubel hvarmed Vesterbros publik när ridäen faller ser dessa håda uslingars apotheos, i det de fara upp till himmelen i en luftballong, medan rättvisans representanter stå som föremål för åtlöje är ett högröstadt bevis på styckets demoraliserande verkan.) Vi ha nyligen på kungliga teatern sett Svågern från Kalifornien, hyari en samvetslös falskspelares och röfvares hela straff inskränker sig dertill att han tvingas in i en god ställning, som mången hederlig ung man skulle önska sig — det är också en framställning af den poetiska rältvisan, mera egnad att utplåna än uppfriska mindre grundfasta åskådares sedlighetskänsla. Naturligtvis är också hvarje scenisk framställning, som endast går ut på att skaka eller kittla nerverna genom fasansfulla eller vällustiga scener, moraliskt förslappande och följaktligen stridande mot sedligheten. Då den grekiska tragedien stod på sin höjd, begicks icke något mord inför åskådarnes ögon; då deremot osedligheten och konstens förfall under romerska kejsardömet hade kommit till det yttersta, framställde man alla afrättsplatsens och tortyrens fasor in natura på scenen, i det man lät rollerna utföras af personer som voro dömda till döden, så att man t.ex. fick se en verklig röfvare begå ett verkligt mord, verkligen korsfistas och derefter verkligen sönderslitas af verkliga vilddjur, alltsammans inför publikens ögon. Om äskådarne ej förut voro omenniskor, måste väl dylika föreställningar göra dem dertill! — Om de ytterligheter som i annat afseende betecknade gränsen för scenens effektutvigar vilja vi ej tala, Nu vaka vi strängt öfver teatrarnes sedlighet, men eget nog har ordets betydelse småningom blifvit inskränkt till sedlighet i förhållandet mellan de olika könen, och i full konseqvens dermed ha vi nu kommit så långt att damer, hvilkas sedliga känsla uppröres om en älskare på scenen kryper in genom ett fönster, icke finna det 1 ringaste mån stötande att scenen förvandlas till en utställning af de gröfsta brott, ja till ett menniskoslagteri. Det tyckes som medeltidens n-artyrskådespel, hvilka voro den första länken i kedjan af våra nyare dramatiska diktformer, skaffat tortyreffekter och mordet häfd på scenen, och att man funnit sig befogad att vara så mycket strängare i den enda punkt som man nu kallar för sedlighet. Ack, till hvilka inkonseqvenser har ej nutideus teatermoral gjort sig skyldig! Tragedien och dramat hafva privilegium på att begå alla möjliga missgerningar — man kan låta en cugelsk furste slita ögonen ur hufvudet på sin fånge och en norsk jarl slagta sitt barn, utan att såra äåskådarnes känsla, och man kan låta hvilken tragisk hjeltinna som helst på det mest närgångna sätt fresta älskaren; bara det sker på jambisk vers, är det hvarken motbjudande eller oanstandigt. Afven operan har rikt aflat för syndernas mångfald. Hvilken massa af lösaktighet se vi ej framställas under det vilyssna till. Mozarts herrligaste musik? Hvad passerar icke allt i Gounods sFaustr? Libretterna till de talienska tragiska operorna, i hvilka sista aktens fmal nästan alltid är lika besudlad med oskyldigt blod som slutscenen i Kärlek utan strumpor, vilja vi icke tala om. Baletten har — tack vare Bournonville — i det längsta bevarat anständigheten, men detta ir icke publikens förtjenst. Den hänryckning, varmed hvarje fransysk eller spansk dansös förmåga att sparka upp öfver den nordiska anständighetsvinkeln blifvit helsad, och det jubel hvarmed Cancan och El Ole mottagits, visa tydiot noec hvad haletten skulle kunna binda nu