dåliga handlingar. Kousten får icke bedömas
efter ämnet, utan efter dettas konstnärliga be-
handlifg. Författaren kan framställa mördare,
förrädare, tjufvar, bedragare, förförare a. 8, V.;
han kan Jåta Phiedra, Medea, konung Lears
döttrar, Franz Moor och dylika odjur begå de
skändligaste missgerningar i en tragedi, utan
att dermed störta moralen för hufvudet, ja han
kan till och med göra det så att han framstår
såsom sedolärare. — Frågan gäller icke hvad,
utan huru,
Det första man eger fordra af författaren är
att han icke tager parti för det dåliga och dess
representanter. — Detta gör han så snart ban
låter en af dessa vara det hufvudsakliga före-
målet för publikens intresse, urskuldar och öf-
verskyler haus fel eler hlott låter dem bli
ostraffade. Vill man ha exompel på pjeser, som
på sådant sätt arbeta för osedlighet, kunna vi
finna sådana 1 mängd i de tyska farcerna, hvilka
i allmänhet icke göra det ringaste afseende på
moralen. Uti Lumpacivagabundus (det stycke
som nu, dock i moraliskt hänseende något för-
bättradt, gifves på södra teatern under namnet
Audersson, Pettersson och TLundström) är den
ene hjelten, skräddaren, en simpel tjut som be-
stjäl sina kamrater, och den andre, skomakaren,
en under korrektionisternas klass nedsjunken
fyllbult; men båda förvandlas icke desto mindre
gen m ett trollslag till exemplariska menniskor.
I oftobert och Bertramn förledas till och med
omyndige, såväl konfirmerade som icke konfir-
merade, till deltagande för — man kunde nära
nog säga uti — Långholmskandidaternas brott,
och det jubel hvarmed Vesterbros publik när
ridäen faller ser dessa håda uslingars apotheos,
i det de fara upp till himmelen i en luftballong,
medan rättvisans representanter stå som före-
mål för åtlöje är ett högröstadt bevis på styc-
kets demoraliserande verkan.) Vi ha nyligen
på kungliga teatern sett Svågern från Kalifor-
nien, hyari en samvetslös falskspelares och
röfvares hela straff inskränker sig dertill att han
tvingas in i en god ställning, som mången he-
derlig ung man skulle önska sig — det är
också en framställning af den poetiska rältvi-
san, mera egnad att utplåna än uppfriska min-
dre grundfasta åskådares sedlighetskänsla.
Naturligtvis är också hvarje scenisk framställ-
ning, som endast går ut på att skaka eller
kittla nerverna genom fasansfulla eller vällustiga
scener, moraliskt förslappande och följaktligen
stridande mot sedligheten. Då den grekiska
tragedien stod på sin höjd, begicks icke något
mord inför åskådarnes ögon; då deremot osed-
ligheten och konstens förfall under romerska
kejsardömet hade kommit till det yttersta, fram-
ställde man alla afrättsplatsens och tortyrens
fasor in natura på scenen, i det man lät roller-
na utföras af personer som voro dömda till dö-
den, så att man t.ex. fick se en verklig röfvare
begå ett verkligt mord, verkligen korsfistas och
derefter verkligen sönderslitas af verkliga vild-
djur, alltsammans inför publikens ögon. Om
äskådarne ej förut voro omenniskor, måste väl
dylika föreställningar göra dem dertill! — Om
de ytterligheter som i annat afseende beteck-
nade gränsen för scenens effektutvigar vilja vi
ej tala,
Nu vaka vi strängt öfver teatrarnes sedlighet,
men eget nog har ordets betydelse småningom
blifvit inskränkt till sedlighet i förhållandet mel-
lan de olika könen, och i full konseqvens der-
med ha vi nu kommit så långt att damer, hvil-
kas sedliga känsla uppröres om en älskare på
scenen kryper in genom ett fönster, icke finna
det 1 ringaste mån stötande att scenen förvand-
las till en utställning af de gröfsta brott, ja
till ett menniskoslagteri. Det tyckes som me-
deltidens n-artyrskådespel, hvilka voro den för-
sta länken i kedjan af våra nyare dramatiska
diktformer, skaffat tortyreffekter och mordet häfd
på scenen, och att man funnit sig befogad att
vara så mycket strängare i den enda punkt som
man nu kallar för sedlighet.
Ack, till hvilka inkonseqvenser har ej nuti-
deus teatermoral gjort sig skyldig! Tragedien
och dramat hafva privilegium på att begå alla
möjliga missgerningar — man kan låta en cu-
gelsk furste slita ögonen ur hufvudet på sin
fånge och en norsk jarl slagta sitt barn, utan
att såra äåskådarnes känsla, och man kan låta
hvilken tragisk hjeltinna som helst på det mest
närgångna sätt fresta älskaren; bara det sker
på jambisk vers, är det hvarken motbjudande
eller oanstandigt. Afven operan har rikt aflat
för syndernas mångfald. Hvilken massa af lös-
aktighet se vi ej framställas under det vilyssna
till. Mozarts herrligaste musik? Hvad passerar
icke allt i Gounods sFaustr? Libretterna till de
talienska tragiska operorna, i hvilka sista ak-
tens fmal nästan alltid är lika besudlad med
oskyldigt blod som slutscenen i Kärlek utan
strumpor, vilja vi icke tala om.
Baletten har — tack vare Bournonville — i
det längsta bevarat anständigheten, men detta
ir icke publikens förtjenst. Den hänryckning,
varmed hvarje fransysk eller spansk dansös
förmåga att sparka upp öfver den nordiska an-
ständighetsvinkeln blifvit helsad, och det jubel
hvarmed Cancan och El Ole mottagits, visa tyd-
iot noec hvad haletten skulle kunna binda nu-