regeringens utgifter för ön, alt ett Åcfiolt a
cirka 18,000 rdr årligen läv uppstå Iunevi
narnes antal lär på hela ön uppgå till cirka
15,000, hvaraf omkring 2,000 i staden Gusta-
via. Denna stad har fordom, ja intill år 1852,
varit ganska vidsträckt, men genom en nämnde
år inträffad eldsvåda ödelades större och bättre
delen af densamma och lär det, i anseende till
ständigt förminskad handel, vara föga utsigt
att den någonsin skall återfå sin fordna väl-
måga. Nöpmans- och krögarebutiker äro tal-
rika, men intet ställe finnes der en fremling
mot betalning kan erhålla en måltid eller ett
nattherberge. Denna olägenhet ersättes visser-
ligen för oss örlogsmän genom enskilta famil-
jers gästvänlighet, men för kofferdimän torde
detta förhållande vara rätt besvärligt. — En
brist af större betydenhet är saknaden af en
kunniz lärare för stadsboernes barn, hvilket har
till följd att dessa för inhemtande af till och
med de första elementerna måste sändas till
Amerika eller Europa, eller stundom någon af
de kringliggande öarne. Då detta har till följd
ieke ringa ekonomiska uppoffringar, har jag
stor auledning förmoda det en skicklig peda-
gog hemifrån, här skulle finna rikiig utkomst,
och skulle dessutom det svenska språket blifva
kändt, åtminstone af den egentliga societetens
medlemmar. Numera finnas der icke flera än
ö personer som tala svenska, bland dessa en
engelska, amerikanske konsuln Diuzeys fru.
Apropos Dinzey, kan jag icke underlåta om-
nämna en af honom arrangerad bal, tillställd
med anledning af vårt besök i Gustavia. Hvad
som i den lilla staden skulle utgöra la haute
volte var der samladt. Bale började omkring
kl. 8 e, m. och fortfor oafbrutet till kl. 3 på
morgonen. I de till danssalen stötande rum-
men voro förfriskningar, af allt hvad Vestindien
kan erbjuda fremlingen, tillgängliga. Det enda
bland arrangemeuterna man skulle önskat bättre
var musiken, ty den utgjordes af tvenne svarta
yiolinuspelare, hvilka uttryckligen, som Bellman
säger, pinade violerna, tvenne negrer som ping-
lade på triangel, och en trumslagare; när man
härtill lägger att dessa outtröttligt och oafbru-
tet ständigt varierande, dels spelade dansmusik,
dels fantiserade öfver svenska folkmejodier, så
orde man lätt finna att de närvarandes öron
voro långt ifrån smekta af dessa artisters pre-
stationer, det var emellertid ået bästa som i
etta hänseende kunde anskaffas, och säkert är
tt värden sjelf skulle önskat det bättre. —
Det vänskapliga emottagande vi öfverallt rönte
rade till följd att vi när afresan skedde, med
tor saknad skiljdes från de vestindiska sven-
arne. Doktor Goes och batteri-ehefen, pre-
sierlöjtnant Molander, skiljdes på denna ort,
lit de voro tecordrade, ifrån oss.