regeringens utgifter för ön, alt ett Åcfiolt a cirka 18,000 rdr årligen läv uppstå Iunevi narnes antal lär på hela ön uppgå till cirka 15,000, hvaraf omkring 2,000 i staden Gustavia. Denna stad har fordom, ja intill år 1852, varit ganska vidsträckt, men genom en nämnde år inträffad eldsvåda ödelades större och bättre delen af densamma och lär det, i anseende till ständigt förminskad handel, vara föga utsigt att den någonsin skall återfå sin fordna välmåga. Nöpmansoch krögarebutiker äro talrika, men intet ställe finnes der en fremling mot betalning kan erhålla en måltid eller ett nattherberge. Denna olägenhet ersättes visserligen för oss örlogsmän genom enskilta familjers gästvänlighet, men för kofferdimän torde detta förhållande vara rätt besvärligt. — En brist af större betydenhet är saknaden af en kunniz lärare för stadsboernes barn, hvilket har till följd att dessa för inhemtande af till och med de första elementerna måste sändas till Amerika eller Europa, eller stundom någon af de kringliggande öarne. Då detta har till följd ieke ringa ekonomiska uppoffringar, har jag stor auledning förmoda det en skicklig pedagog hemifrån, här skulle finna rikiig utkomst, och skulle dessutom det svenska språket blifva kändt, åtminstone af den egentliga societetens medlemmar. Numera finnas der icke flera än ö personer som tala svenska, bland dessa en engelska, amerikanske konsuln Diuzeys fru. Apropos Dinzey, kan jag icke underlåta omnämna en af honom arrangerad bal, tillställd med anledning af vårt besök i Gustavia. Hvad som i den lilla staden skulle utgöra la haute volte var der samladt. Bale började omkring kl. 8 e, m. och fortfor oafbrutet till kl. 3 på morgonen. I de till danssalen stötande rummen voro förfriskningar, af allt hvad Vestindien kan erbjuda fremlingen, tillgängliga. Det enda bland arrangemeuterna man skulle önskat bättre var musiken, ty den utgjordes af tvenne svarta yiolinuspelare, hvilka uttryckligen, som Bellman säger, pinade violerna, tvenne negrer som pinglade på triangel, och en trumslagare; när man härtill lägger att dessa outtröttligt och oafbrutet ständigt varierande, dels spelade dansmusik, dels fantiserade öfver svenska folkmejodier, så orde man lätt finna att de närvarandes öron voro långt ifrån smekta af dessa artisters prestationer, det var emellertid ået bästa som i etta hänseende kunde anskaffas, och säkert är tt värden sjelf skulle önskat det bättre. — Det vänskapliga emottagande vi öfverallt rönte rade till följd att vi när afresan skedde, med tor saknad skiljdes från de vestindiska svenarne. Doktor Goes och batteri-ehefen, presierlöjtnant Molander, skiljdes på denna ort, lit de voro tecordrade, ifrån oss.