Johannas frågande blick uttryckte tydligt, att
hon ej förstod hans mening.
Herr Tremblaye förklarade sitt yttrande så-
lunda:
— Ifrån den stund broderiet der borta för
mina förvirrade blickar framställde den gudaskö-
na bilden af denna unga drottning, hvilken ni
är så förunderligt lik, kände jag mitt hjerta in-
tagas af beundran och förtjusning. När ni för-
sta gången visade er för mig, tillhörde er redan
detta hjerta, ni var redan då oinskränkt herr-
skarinna deröfver. Men ifrån den dagen har
min kärlek tillvuxit och förädlats af den varma
tacksamhetskänsla, ni uppväckt hos mig. Nu
älskar jag er med hela den passion, hvaraf min
själ är mäktig. Er närvaro har blifvit mig lika
nödvändig som luften och solen, och om ninu
visar mig ifrån er, då måste jag tillstå, att ni
behandlar mig grymmare än om ni låtit mig dö
utanför er port!..
Rolf afbröt sig.
— Min Gud! stammade den unga flickan,
en sådan bekännelse .... vid ett sådant till-
fälle! ...
— O! återtog Rolf ifrigt, tillfället är väl
valdt, ty det är högtidligt!... Då allt störtar
samman under era fötter, är icke då rätta ögon-
blicket inne för mig att sträcka ut handen
och säga: Stöd er vid mig — vid miy, som
vill värna och beskydda er, så länge ni lefver!
... Johanna, ni har ingen familj, min kärlek
skall ersätta denna brist... Johanna, ni är fat-
tig, jag skall göra er rik!.. Min förmögenhet
är stor, mitt namn är aktadt, min ömhet för er
är ren och varm!.: Johanna, i Guds närvaro,
som ser oss, i er mors närvaro, hvilkens ande