Rolf, hvilken nyss vaknat, låg stödd på armbå-
gen och hörde ljudet af röster, som på afstånd
sjöngo psalmen: De profundis. NVerkningarne
af det opium, han intagit, hade i det närmaste
upphört. Dock hade hans tankar ännu icke
återfått sin vanliga reda och klarhet. Han
tyckte sig ha sofvit mycket djupt, och under
sömnen ha varit plågad af maran. Förmodli-
gen tog han böndernas hårdhändthet, då de
ryckte honom ur sängen, för att vara maran.
Glaudine gick fram till Rolf.
— Huru mår ni, min herre? frågade hon
honom. i
— Jag tror, jag börjar bli bättre, genmälde
den unge mannen. Men säg mig, hvad är det
som försiggår här? Nyss hörde jag ett oredigt
sorl utanför detta rum... steg ljödo mot golf-
stenarne, röster sjöngo psalmer och ännu i
denna stund, ehuru på långt afstånd, hör jag
samma röster sjunga liksången...
— Jo, svarade Glaudine, allt kommer sig
deraf att ett dödsfall inträffat här i natt.
— Hvad säger ni? Har nägon dött?
— Ack, ja!
— Det är väl icke hon, eller huru? ropade
herr Tremblaye med djup oro. O! säg mig,
att det inte är hon!
— Hon? frågade Glaudine med ofrivillig ny-
fikenhet. Hon? Hvem menar ni?
— Den unga flickan, hon som är så vacker,
hon som skött mig med en engels ömhet och
hängifvenhet, och som på ett förunderligt sätt
liknar denna drottning, som ni ser der midt
framför er...
Glaudine kastade ögonen på brgderiet, hon
blef ieke litet förvånad, då hon varseblef huru