Rolf, hvilken nyss vaknat, låg stödd på armbågen och hörde ljudet af röster, som på afstånd sjöngo psalmen: De profundis. NVerkningarne af det opium, han intagit, hade i det närmaste upphört. Dock hade hans tankar ännu icke återfått sin vanliga reda och klarhet. Han tyckte sig ha sofvit mycket djupt, och under sömnen ha varit plågad af maran. Förmodligen tog han böndernas hårdhändthet, då de ryckte honom ur sängen, för att vara maran. Glaudine gick fram till Rolf. — Huru mår ni, min herre? frågade hon honom. i — Jag tror, jag börjar bli bättre, genmälde den unge mannen. Men säg mig, hvad är det som försiggår här? Nyss hörde jag ett oredigt sorl utanför detta rum... steg ljödo mot golfstenarne, röster sjöngo psalmer och ännu i denna stund, ehuru på långt afstånd, hör jag samma röster sjunga liksången... — Jo, svarade Glaudine, allt kommer sig deraf att ett dödsfall inträffat här i natt. — Hvad säger ni? Har nägon dött? — Ack, ja! — Det är väl icke hon, eller huru? ropade herr Tremblaye med djup oro. O! säg mig, att det inte är hon! — Hon? frågade Glaudine med ofrivillig nyfikenhet. Hon? Hvem menar ni? — Den unga flickan, hon som är så vacker, hon som skött mig med en engels ömhet och hängifvenhet, och som på ett förunderligt sätt liknar denna drottning, som ni ser der midt framför er... Glaudine kastade ögonen på brgderiet, hon blef ieke litet förvånad, då hon varseblef huru