Byn RA An Le RR nn gen. Dessförinnan plockade han under sig hvassa stenskärfvor och dylikt för att erhålla ett dödande slag om snaran skulle gå af och han falla ned från den 14 alnar högt sittande grenen, hvarvid han fästade snaran. Detta inträffade ock, så att man fann honom ligga död i bergsskrefvan. — Presten i Silbodal, som misslyckades i sitt första hängningsförsök och då stötte sig, bäddade också under sig vid det andra försöket, men ej med stenskärfvor, utan med sangkläderna. Ilan kunde vid det första försöket ha yttrat som en bergsman i Gåsborns församling i Wermland. Denne ville hänga sig i en takränna, men rännan gick af och bergsmannen fick i fallet kännbara stötar. Här må hin hålla på längre med detta arbete, ty då slår jag ihjäl mig4, sade bergsmannen, gick hem till sitt och blef sedan aldrig hängd. En ung man, af en aristokratisk engelsk familj, hade skrifvit en mängd dåliga poemer, och som han var en stor slarf desslikes, så var han alltid i behof af penningar. Hans förnäma slägtingar bisträckte honom till en början med hvad han behöfde, men till sist ledsnade de och förklarade att han ej fick en skilling mer. Då hittade den unge mannen på en utväg. Han gick till slägtingarne och sade: — Jag behöfver pengar, och efter ni inte vilja gifva mig några, så ger jag ut mina poemer, De förnäma slägtingarne blefvo förskräckta öfver möjligheten att deras gamla namn skulle stå öfver en samling dålig poesi, och för att slippa denna skymf betalade de genast den unge mannen hvad han begirde. På det viset fick slösaren en god inkomstkälla, ty hvar gång han sedan behöfde pengar hotade han att ge ut sina pocmer. Röfrarne i Italien bifva allt djerfvare. Nyligen hafva fyra beväpnade banditer visat sig i närheten af Florens och plundrat tre stycken vagnar, sedan de fastbundit förarne vid närstående träd. Postdiligensen från Marrad anhölls också; kusken och den ende passageraren bundos och vagnen plundrades, hvarefter röfrarne begåfvo sig in i skogen. De bundna vägfararne fattade nu mod och ropade på hjelp, och slutligen blefvo de befriade af några audra resande, som passerade förbi. Myndigheterna i Florens underrättades genast om förhållandet, och man vidtog genast åtgärder för att förfölja banditerna, som tros vara komna från Parma. General Pallavicini har vidtagit utomordentliga mått och steg för att u rota röfrarne i Calabrien och hans företag har haft god framgång. Sedan någon tid har han varit sysselsatt med att ifrigt förfölja den ryktbare och farlige röfvarchefen Perella och hans band, som oupphörligt gäckat generalen och hans soldater. Ibland landtbefolkningen gingo de förunderligaste historier om Perella och hans tillhåll, som påstods voro fasansfulla grottor, der djefvulen och hans andar bodde, och hvilka andar naturligtvis icke nekade en tillflykt åt så goda kamrater, som dessa fruktansvärda banditer. Men generalen var icke rädd hvarken för röfrarne eller djefvulen, utan fortfor alltjemt att med energi spana efter Perellas vistelseort, och slutligen påträffade han hela bandet och skingrade det totalt. Röfrarne lemnade en mängd sårade och döda på stridsplatsen, och i stället att taga sin tillflykt i den mystiska grottan, flydde de öfriga i olika riktningar. I stället att förfölja flyktingarne tog generalen deras grotta i besittning, ty utan något tillhåll skulle röfrarne snart vara ur stånd att hålla tillsammans under den nuvarande årstiden. Kort derefter uppticktes två andra grottor, och i alla dessa påträffades en mängd proviant och ammunition. Några dagar sednare föll både Perella och hans band i generalens våld, och derigenom befriades kringliggande trakter från en hop banditer, som länge utgjort allas fasa. Missionärerna och infödingarne på Ny-Zeeland. Hr Fitz gerald, som sedan någon tid handhaft de kyrkliga angelägenheterna på Ny-Zeeland, men nu nedlagt denna befattning, sedan det länge varit krig mellan infödingarne och engelsmännen, gkrifver om missionärernas ställmmg till de förra följande märkliga ord: De infödda hata missionärerna och påstå att de komma till dem under förevändning att undervisa dem i religion, men att de i stället stjäla deras land och föröka de besittningar, som föregående missionärer tillegnat sig. Jag hörde nyligen en höfding öfver en af de infödda stammarne säga om missionärerna: De lära oss att blicka upp mot himlen, men under tiden stjäla de bort jorden under våra fötter! Maoris (infödingarne) betrakta äfven missionärerna som en orsak till deras uppresning mot de engelska myndigheterna, och lefva i den tron att missionärerna göra gemensam sak med deras förtryckare. Af denna tro kom det sig att infödingarne betraktade biskop Selwyn som befälhafvare öfver den armekorps, som tågade genom Waikats, ehuru biskopen endast följde med trupperna för att bistå och trösta de sårade och döende. Förr