Byn RA An Le RR nn
gen. Dessförinnan plockade han under sig
hvassa stenskärfvor och dylikt för att erhålla
ett dödande slag om snaran skulle gå af och
han falla ned från den 14 alnar högt sittande
grenen, hvarvid han fästade snaran. Detta in-
träffade ock, så att man fann honom ligga död
i bergsskrefvan. — Presten i Silbodal, som miss-
lyckades i sitt första hängningsförsök och då
stötte sig, bäddade också under sig vid det
andra försöket, men ej med stenskärfvor, utan
med sangkläderna. Ilan kunde vid det första
försöket ha yttrat som en bergsman i Gåsborns
församling i Wermland. Denne ville hänga sig
i en takränna, men rännan gick af och bergs-
mannen fick i fallet kännbara stötar. Här må
hin hålla på längre med detta arbete, ty då
slår jag ihjäl mig4, sade bergsmannen, gick hem
till sitt och blef sedan aldrig hängd.
En ung man, af en aristokratisk en-
gelsk familj, hade skrifvit en mängd dåliga
poemer, och som han var en stor slarf desslikes,
så var han alltid i behof af penningar. Hans
förnäma slägtingar bisträckte honom till en
början med hvad han behöfde, men till sist
ledsnade de och förklarade att han ej fick en
skilling mer. Då hittade den unge mannen på
en utväg. Han gick till slägtingarne och sade:
— Jag behöfver pengar, och efter ni inte vilja
gifva mig några, så ger jag ut mina poemer,
De förnäma slägtingarne blefvo förskräckta öfver
möjligheten att deras gamla namn skulle stå
öfver en samling dålig poesi, och för att slippa
denna skymf betalade de genast den unge man-
nen hvad han begirde. På det viset fick slö-
saren en god inkomstkälla, ty hvar gång han
sedan behöfde pengar hotade han att ge ut
sina pocmer.
Röfrarne i Italien bifva allt djerf-
vare. Nyligen hafva fyra beväpnade banditer
visat sig i närheten af Florens och plundrat
tre stycken vagnar, sedan de fastbundit förarne
vid närstående träd. Postdiligensen från Mar-
rad anhölls också; kusken och den ende pas-
sageraren bundos och vagnen plundrades, hvar-
efter röfrarne begåfvo sig in i skogen. De
bundna vägfararne fattade nu mod och ropade
på hjelp, och slutligen blefvo de befriade af
några audra resande, som passerade förbi. Myn-
digheterna i Florens underrättades genast om
förhållandet, och man vidtog genast åtgärder
för att förfölja banditerna, som tros vara kom-
na från Parma.
General Pallavicini har vidtagit utomordent-
liga mått och steg för att u rota röfrarne i Ca-
labrien och hans företag har haft god fram-
gång. Sedan någon tid har han varit syssel-
satt med att ifrigt förfölja den ryktbare och
farlige röfvarchefen Perella och hans band, som
oupphörligt gäckat generalen och hans soldater.
Ibland landtbefolkningen gingo de förunderli-
gaste historier om Perella och hans tillhåll, som
påstods voro fasansfulla grottor, der djefvulen
och hans andar bodde, och hvilka andar natur-
ligtvis icke nekade en tillflykt åt så goda kam-
rater, som dessa fruktansvärda banditer. Men
generalen var icke rädd hvarken för röfrarne
eller djefvulen, utan fortfor alltjemt att med
energi spana efter Perellas vistelseort, och slut-
ligen påträffade han hela bandet och skingrade
det totalt. Röfrarne lemnade en mängd såra-
de och döda på stridsplatsen, och i stället att
taga sin tillflykt i den mystiska grottan, flydde
de öfriga i olika riktningar. I stället att för-
följa flyktingarne tog generalen deras grotta i
besittning, ty utan något tillhåll skulle röfrarne
snart vara ur stånd att hålla tillsammans under
den nuvarande årstiden. Kort derefter upptick-
tes två andra grottor, och i alla dessa påträf-
fades en mängd proviant och ammunition. Nå-
gra dagar sednare föll både Perella och hans
band i generalens våld, och derigenom befria-
des kringliggande trakter från en hop banditer,
som länge utgjort allas fasa.
Missionärerna och infödin-
garne på Ny-Zeeland. Hr Fitz
gerald, som sedan någon tid handhaft de kyrk-
liga angelägenheterna på Ny-Zeeland, men nu
nedlagt denna befattning, sedan det länge va-
rit krig mellan infödingarne och engelsmännen,
gkrifver om missionärernas ställmmg till de förra
följande märkliga ord: De infödda hata missio-
närerna och påstå att de komma till dem un-
der förevändning att undervisa dem i religion,
men att de i stället stjäla deras land och för-
öka de besittningar, som föregående missionä-
rer tillegnat sig. Jag hörde nyligen en höf-
ding öfver en af de infödda stammarne säga
om missionärerna: De lära oss att blicka upp
mot himlen, men under tiden stjäla de bort
jorden under våra fötter! Maoris (infödingar-
ne) betrakta äfven missionärerna som en orsak
till deras uppresning mot de engelska myndig-
heterna, och lefva i den tron att missionärerna
göra gemensam sak med deras förtryckare. Af
denna tro kom det sig att infödingarne be-
traktade biskop Selwyn som befälhafvare öfver
den armekorps, som tågade genom Waikats,
ehuru biskopen endast följde med trupperna för
att bistå och trösta de sårade och döende. Förr