T detta hänseende omtalar t. ex. Grenna Tidning: Såsom ett slående bevis derpå, att ej HH. M. konungen personligen sökte inverka på sin omgifnings öfvertygelse, må anföras att bland reservanterna på riddarhuset befinner sig Öfverstelöjtnant Leuhusen, som var tjenstgörande kammarherre hos konungen, då företräde lemnades åt deputationerna från landsorten. Hade tjenstgörande kammarherren varit illa sedd hos sin konung i och för sina politiska åsigter, nog hade han befriats från det ärofulla uppdraget att i konungens mottagningsrum välkommna personer, som voro komna att frambära önskningar så motsatta hans egna. I Östg. Correspondenten, som har tillfälle att vara väl underrättad, läser man någonting thesso likt och som är så märkligt, att det icke bör undandragas en allmännare kännedom. Nämnde tidning innehåller nemligen en i dialogform uppställd revy öfver de adliga reservanterna, deras afsigter, deras utsigter att komma in i de blifvande kamrarne och deras skäl eller brist på skäl. Efter denna öfverblick slutas dialogen på följande sätt: — uH. M. konungen har emellertid hållit en middag för åtskilliga reservauter. -— För de mera framstående, ja! Jag tror ej för dem, som tego. — Har konungen hållit någon middag för dem, som arbetade för frågan? — Neej. — Huru var det med deputationerna; gaf H. M. dem någon middag? — Visst icke. — Kanske reservanterne i presteståudet äfven varo bjudna på samma middag, som de adliga reservanterna:. — Jag har icke hört det. — Men huru kunde det väl komma sig att endast de adliga reservanterne ihågkommos? — Derom hviskas åtskilligt. Somliga säga att det var, för att giva dem tillfälle att gemensamt dränka sin sorg i champagne; andra att det var, för att vederqvicka dem efter de föregående dagarnes heta strider; somliga mena att det var, för att få se huru slagna kämpar se ut; andra att det var för den högsinta kärlek, som de under debatten uttalat för konung och fädernesland — emot såväl konungens förslag, som fäderneslandets önskan. Så långt Ostg. Correspondenten. Det kan icke nekas att det är egnadt att väcka besynnerliga tankar, att konungen straxt efter att representationsfrågan var afgjord och en del reservanter hade ganska tydligt förklarat att de icke ämnade med någon god vilja foga sig i det nya statsskicket, utan att de ansågo det leda till fäderneslandets förderf, dock gaf middag för dem, medan det deremot icke, såvidt kändt är, har händt att de som arbetat för reformen hafva blifvit så nådigt bemötta. Det vore önskligt att allmänheten finge någon officiös upplysning, så att all tvekan kunde blifva upphäfd och det kunde komma att stå klarare för de tviflande att konungen verkligen af själ och hjerta arbetat för det af honom sjelf undertecknade reformförslaget.