— Ja, sade den unga flickan, gör det straxt.
Det är allt klokast.
Så vidt jag i går qväll kunde bedömma
vägen, iär det inte just långt härifrån till sta-
den
— Inom en timma kan ni vara tillbaka, om
ni skyndar er riktigt.
— O! jag skall icke förlora en minut!
ropade Jakob.
Han skred genast från ord till handling och
läste upp porten, hvilken Johanna stängde ef-
ter honom, så snart han kommit ut på vä-
gen.
Di detta var gjordt, gick hon långsamt tillba-
ka, grubblande öfver det obehagliga och sorgliga
i sin belägenhet.
Mvad skulle hon väl säga sin mor? Hon
hade ju motsatt sig hennes bestämdt uttalade
vilja.
Och å andra sidan var det ju alldeles omöj-
ligt att åtlyda hennes befallning...
Icke kunde hon säga åt den stackars sårade,
kanske döende mannen: Vakna och lemna ge-
nast detta hus, der man ej längre vill herber-
gera erl
Johanna föredrog att trotsa sin mors yrede
och mottaga oförtjenta bannor.
Men innan hon gick att möta stormen, begaf
hon sig till gästrummet, för att se efter om che-
valiern var vaken.
Rolf sof fortfarande.
Hans hår var i oordning och betäckte en del
af pannan, hvars bländande hvithet bjert afstack
mot dess mörka färg.