— Ja, sade den unga flickan, gör det straxt. Det är allt klokast. Så vidt jag i går qväll kunde bedömma vägen, iär det inte just långt härifrån till staden — Inom en timma kan ni vara tillbaka, om ni skyndar er riktigt. — O! jag skall icke förlora en minut! ropade Jakob. Han skred genast från ord till handling och läste upp porten, hvilken Johanna stängde efter honom, så snart han kommit ut på vägen. Di detta var gjordt, gick hon långsamt tillbaka, grubblande öfver det obehagliga och sorgliga i sin belägenhet. Mvad skulle hon väl säga sin mor? Hon hade ju motsatt sig hennes bestämdt uttalade vilja. Och å andra sidan var det ju alldeles omöjligt att åtlyda hennes befallning... Icke kunde hon säga åt den stackars sårade, kanske döende mannen: Vakna och lemna genast detta hus, der man ej längre vill herbergera erl Johanna föredrog att trotsa sin mors yrede och mottaga oförtjenta bannor. Men innan hon gick att möta stormen, begaf hon sig till gästrummet, för att se efter om chevaliern var vaken. Rolf sof fortfarande. Hans hår var i oordning och betäckte en del af pannan, hvars bländande hvithet bjert afstack mot dess mörka färg.