HCL LILL CCT UTC UCT TELL Ce 0 HB vid namn Musgrove, har nyligen hemkommit till sitt fåädernesland, efter att hafva ullbragt nära tjugo månader på en af de obebodda Ancklands-öarne, omkring 60 mil söder om NyZeland. Kapten Musgrove afseglade med briggen Graftoon i början af januari 1864 från Sydney, och blef af en storm drifven till Aucklandsöarna, der fartyget förliste och blef vrak. Med stor svårighet uppnådde kapten Musgrove och hans besättning stranden af en bland de största öarna, utan att hafva bergat något annat från fartyget än en hammare, två yxor och ett par mindre verktyg, hvilka kommo väl till pass, då de skeppsbrutne skulle uppföra ett slags boningshus åt sig: Tifsmedel hade de inga andra än de kunde förskaffa sig, och deras dagliga spis bestod af skälhvuudar, musslor och frukter, samt ett slag af rotfrukter, som växte på ön. Efter någon tid hittade kapten Musgrovs på att brygga ett slags dryck på rotfrukterna och denna dryek bidrog mycket att förbättra deras uppehälle. — Skälar funnos tll ett stort antal, och jagtenu efter dem var de skeppsbrutnes hufvudsakliga sysselsättning. 1 nära två månader arbetade folket med lugn förtröstan, och visade alltid kapten Musgrove respekt och lydnad, men sedan började oppositionsandan att niästla sig in hos dem. Naptenen ville på iutet sätt befalla öfver dem, men som han gjort allt hvad i hans förmåga stod, för att skaffa dem ett lif så beqvämt och behagligt som möjligt, så tyckte han att de af tacksamhet borde hafva visat sig villiga och lydiga; meu lika gerna kan man söka efter en bibel hos kannibaler, som efter tacksamhet hos sjömän, säger Musgrove i sin berättelse. Slutligen fann Musgrove ett medel att hålla folket till tukt och arbete. Han inrättade en skola, der han började undervisa de råa Sjömännen; morgon och afton höll han bön tillsammans med dem, och om söndagarna predikade han så godt han kunde. Detta slog an på besättningen, och sedan skolan började nekade de aldrig att lyda sin kapten. Bfter tjugo månaders vistelse på ön, beslöt kapten Musgrove att 1 skeppsbäten företaga resan till Ny-Zeland, ehuru denna 60 mils länga färd kunde anses så godt som ett sjelfmord; men man föredrog en hastig död på hafvet, framför en långsam död på stranden, och derför ställdes bäten i ordning, så vidt det var möjligt. Nu uppstod frågan om hvilka som skulle åtfölja kaptenen på hans äfventyrliga färd. Blott två af besättningen ville följa honom. Ett stort parti skälkött och andra födoämnen lastades i bäten, hvarefter kapten Musgrove och hans båda följeslagare hissade segel och öfverlemnade sig ät Guds försyn. Den 27:de Juli anlände de tre skeppsbrutne till Ny-Zeland, och denna långa sjöresa i en liten öppen och bristfällig båt är det underbaraste af allt. Ett fartyg utsändes genast till Aneklandsöarna, för att hemta de andra skeppsbrutne, och snart ätervände kapten Musgrove till Sidney med sin besättning. En gyllene dröm. Amerikanska tidn. Salt Lake Telegraph för den 11 nov. berättar följande: Det mest enorma fynd, som ännu af guldgräöfvare blifvit gjordt, har anträffats vid Dry Gulch, fyra mil från Helena i territoriet Montana. Tidningen Port talar om millioner, som ligga lösa och spridda omkring i marken, och förklarar att upptäckten måste betydligt sänka guldets pris på verldsmarknaden. Det uppgifves vidare om denna sak, att en norrman eller tysk vid namn Brown är den lycklige som gjort upptäckten och påträffat ett guldlager, hvilket i rikedom och utsträckning kanhända ej har något motstycke i guldgräfvoriets historia. Lagret har blifvit spåradt till en längd af 75 fot. Vi återgifva här följande glödande beskritning i the Postx: Guld i snart sagdt solida massor skimrade för Browns bländade öga. J hela två veckor samlade han, okändt för alla, skatter i den gulduppfyllda marken. Han dolde hos sig en mängd krutpåsar, alla fyllda med den dyrbara metallen. Då det ej längre var möjligt att bevara hemligheten, just till följe af storleken af hans oväntade rikedom, anmälde mr Brown historien om upptäckten och sökte skydd för sin egendom. Sålunda fick allmänheten reda på saken. Han låter nu dag och natt hålla sträng vakt omkring stället, medan han sjelf, utan andras biträde gräfver i den gulduppfyllda marken och fortfar att mångfaldiga sina säckar af den dyrbara metallen. En person, som fått tillfälle att besöka Browns guldstreck, uppgifver att det erbjöd ett skådespel af rikedom mera liknande ett inbillningens spel än verkligheten. Guld! guld! guld! mötte på hvarje sida blicken — omkring en, öfver en, rundt omkring en — och återkastade sina rika färger i ljusskenet liksom hade det underjordiska hvalf som gulgräfvaren bildat, blifvit uthugget ur ett solidt stycke af den gula metallen. Guldet anträffades i ett noga begränsadt lager af 50 fots bredd. Den starkaste guldåAran är tre fot hred och trefierdedelar af dsn