af ljussax. Man hade en fornsägen, ott om de brunno orörde, så skulle vid det ögonblick då Kristus föddes, lågan dela sig itu. Några hade varit så nyfiknue, att de utvakat denna tidpunkt, och det händer verkligen ganska naturligt, at lågan i ett oputsat ljus delas för ett ögonblick. Detta var en katolsk qvarlefva och hade sitt ursprung från munkarne, som vakade julnatten och gjorde denna anmärkning till religionssak. Man gick till sängs, och julmorgonen klockan 2 ringdes första gången. Andra gången ringdes kl. 3, och ottesången begyntes kl. 4. Såsom den årstiden sällan var slädföre, samlades socknens ungdom till fots. För hvarje gård hade man tillagat ett ofantligt bloss, som kallades tanne, och bars antändt för sällskapet att upplysa mörkret. Det var en verklig skön syn att omkring kl. 4 se dessa bloss från alla sidor nalkas, åtföljde af muntra kyrkogängare. Det var en förnyelse af Roms Ted. Vid ankomsten till kyrkan formerades af dessa bloss ett ofantligt bål. Hvar och cen ökade det med qvarlefvan af sitt bloss, så att hela kyrkovallen syntes i full brand. Julottans gudstjenst firades så att man vid dagens första gryning under kommunionen sjöng: Den signade dag. Aldrig kunde större glädje framlysa vid någon andakt, än vid denna psalm. Den kunde endast jemföras med grekiska kyrkans jubel vid påskdags-utropet: Kristus är uppstanden. Efter slutad gudstjenst kl. 9 f. m. spisades straxt middag, och man tog, med en god middagssömn, ersättning för morgonens högtidlighet. Snibbskälarne sträckte sig den dagen älven till husets drängar. Julhögtiden tillbragtes sedan med oskyldiga nöjen. — Julkalasen inföllo, och allt andades glädje. Vår tids kortspel och valsning utgöra allt. Men forntiden var onttömlig på omskiftande förnöjelser: Man såg nästan alla de 1ekar, som förekomma i den bekanta visan, och många flera, som der icke ingått. Åtskilliga gammaldagsdansar omvexlade med pantlekar. Man dansade vid säng som hade namn af Julvisor. Sången bestod ej blott af toner, utan af ord, som förenades med aktion. Dansarne bestodo merendels af ringdansar, vid hvil ka vissa personer vexelvis agerade. An föreställdes frierier, med bifall eller korg; med lätsad enträgenhet och lika låtsad ovilja, som ändtligen förvandlades till medlidande; och allt slutades med bröllop, så att omsider hela sällskapet bestod af idel hjonelag. Mången flicka stod der flera resor brud utan minsta jalusi. Vid melodien folie dEspagne dansades en rätt artig ringdans, på det sätt att mankönet immerfort avancerade åt höger och fruntimren åt venster, samt vid hvart möte fattar hvarandra under armen och gör en half svängning. Denna oupphörliga ordning med synbaraste oordning är icke oangenäm. Man hade ock flera pantomimdansar. T. ex. dansen föreställde en väfnad. Sällskapet delades partals itu, och paren skiftevis emot hvarandra korsades, än med upphöjda händer öfver, än med nedfällda hufvud under den mötandes hinder. Detta föreställde väfstolens skäl vid trampningen. Emellan hvart par lupo barnen såsom skottspolar. När man hvilade anställdes sittlekar af hundrade förändringar, dels med panter, som alltid förvarades af prostinnan och återlöstes med domens verkställande, ofta smnrika nog; dels med tillhviskade frågor, på hvilka den å andra sidan sittande hviskade svar, utan att känna frågan. Vid detta allt iakttogs den strängaste vård öfver ungdomens seder. Prosten sjelf var närvarande långt fram på morgonen, och minnet af hans fordna ungdomsnöjen lyste i hans anletsdrag. (Ur theol. prof. Sam. Ödmans Hågkomster från hembygden och skolan.) RR VIERA USNRNERTSAGERI LINSER SE RYKER VETEN OOPS