icke att det var så klent bestäldt med sin svågers affärer, som denne lät päskina; åtminstone ansäg han uppgiften om nödvändigheten att lemna armen vara osanu. Men så var, tyvärr, icke förhållandet. Den stackars Harry måste sälja sin tjenst, och då han betalt sina skulder, återstod ett par hundrade pund att börja ett nytt lif med. Han tänkte på att utvandra till Canada eller Australien, men han kunde ej bli ense med sig sjelf om hvilketdera af dessa länder var att föredraga, och emellertid flyttade han med sin familj till en aflägsen trakt i Wales, för att der se till, huru sakerna kunde komma att gestalta Sig. I stället för att der sjelf söka göra något för sin utkomst, återtog hau sin gamla vana att draga vexel på sina vänners hjelpsamhet. Vi erinra oss en anekdot om en missionär och en afrikansk höfding. Missionären frågade hans svarta majestät, hvarföre han sälde sina undersåter till slafvar, då han dock bland sina egodelar hade hopar af elefanter och kunde förtjena lika mycket genom att sälja deras tänder och elfenben. Svaret lydde: Derföre att det är lättare att fånga en menniska än en elefant. Harry Vaughan, som aldrig egt någon energi, följde denna regel, då han heldre tiggde än arbetade. Men huru lycklig än sådana tiggare, som han, till en tid kunna vara, måste det dock på gå dem sistone illa; ty folk uppretas och uttröttas af ständiga framställningar om penningehjelp. Herrskapet Vaughan skulle också tvifvelsutan ha slutat på ett fattighus, så vida ej herr Maitland anslagit en liten årlig lifränta åt dem.