icke att det var så klent bestäldt med sin svå-
gers affärer, som denne lät päskina; åtminstone
ansäg han uppgiften om nödvändigheten att
lemna armen vara osanu.
Men så var, tyvärr, icke förhållandet. Den
stackars Harry måste sälja sin tjenst, och då
han betalt sina skulder, återstod ett par hun-
drade pund att börja ett nytt lif med. Han
tänkte på att utvandra till Canada eller Au-
stralien, men han kunde ej bli ense med sig
sjelf om hvilketdera af dessa länder var att före-
draga, och emellertid flyttade han med sin fa-
milj till en aflägsen trakt i Wales, för att der
se till, huru sakerna kunde komma att gestal-
ta Sig.
I stället för att der sjelf söka göra något
för sin utkomst, återtog hau sin gamla vana
att draga vexel på sina vänners hjelpsamhet.
Vi erinra oss en anekdot om en missionär och
en afrikansk höfding. Missionären frågade hans
svarta majestät, hvarföre han sälde sina under-
såter till slafvar, då han dock bland sina ego-
delar hade hopar af elefanter och kunde för-
tjena lika mycket genom att sälja deras tänder
och elfenben. Svaret lydde: Derföre att det
är lättare att fånga en menniska än en elefant.
Harry Vaughan, som aldrig egt någon energi,
följde denna regel, då han heldre tiggde än ar-
betade. Men huru lycklig än sådana tigga-
re, som han, till en tid kunna vara, måste det
dock på gå dem sistone illa; ty folk uppretas
och uttröttas af ständiga framställningar om
penningehjelp. Herrskapet Vaughan skulle ock-
så tvifvelsutan ha slutat på ett fattighus, så
vida ej herr Maitland anslagit en liten årlig
lifränta åt dem.