Då han trädde ut ur porten var han nära att stöta näsan imot en herre, som 1 detsamma passerade förbi. De stannade båda och sedan de en stund betraktat hvarandra, utbrusto de begge på en gång: — larry Vaughan, vid Jupiter! — Frank Arnold, så sannt jag lefver! Härpa följde handskakning och A rv hjertlig helsning åå ömse sidor, hvarpå herr Arnold sade: -— Nå, Vaughan, jag som trodde att du öitvergifvit dett a dimmornas och östanvindens land och lefde glad och säll i de solbelysta Antillernas herrliga lunder. — Jag var i Vestindien för någon tid sedan, men som du ser har jag kommit tillbaka till old England. — Och hvad har du då att beställa i det här huset, om jag törs fråga? sade Arnold och kastade blicken på den mängd namn som stodo målade på porten. Icke för att anförtro dina pengar ät dessa värda herrar, vill jag hoppas? — Nej, jag kom för att få pengar; men det tycks inte vilja lyckas, churu jag har rätt till att utbekomma sädana. — Hos hvem har du varit? -— Hos herr Fox. — Fox! Det var ledsamt att höra. Rätt och heder äro ord som icke finnas 1 haus ordbok. Han är en större skurk än mången som hängt i galge, och alla redbara män bland hans yrkesbröder skämmas för att umgås med honom. Harry såg förskräckt på sin vän. — Han tycks vara en slug krabat, men jag hoppas dock han inte är oärlig.