Då han trädde ut ur porten var han nära
att stöta näsan imot en herre, som 1 detsamma
passerade förbi. De stannade båda och sedan
de en stund betraktat hvarandra, utbrusto de
begge på en gång:
— larry Vaughan, vid Jupiter!
— Frank Arnold, så sannt jag lefver!
Härpa följde handskakning och A rv hjertlig
helsning åå ömse sidor, hvarpå herr Arnold
sade:
-— Nå, Vaughan, jag som trodde att du öit-
vergifvit dett a dimmornas och östanvindens land
och lefde glad och säll i de solbelysta Antiller-
nas herrliga lunder.
— Jag var i Vestindien för någon tid sedan,
men som du ser har jag kommit tillbaka till
old England.
— Och hvad har du då att beställa i det
här huset, om jag törs fråga? sade Arnold och
kastade blicken på den mängd namn som stodo
målade på porten. Icke för att anförtro dina
pengar ät dessa värda herrar, vill jag hoppas?
— Nej, jag kom för att få pengar; men det
tycks inte vilja lyckas, churu jag har rätt till
att utbekomma sädana.
— Hos hvem har du varit?
-— Hos herr Fox.
— Fox! Det var ledsamt att höra. Rätt
och heder äro ord som icke finnas 1 haus ord-
bok. Han är en större skurk än mången som
hängt i galge, och alla redbara män bland
hans yrkesbröder skämmas för att umgås med
honom.
Harry såg förskräckt på sin vän.
— Han tycks vara en slug krabat, men jag
hoppas dock han inte är oärlig.