Ytterligare om engelsmännens framfart på Jamaica. Engelska tidningen Manchester Examiner imnehåller följande bref från en person, anställd på ett engelskt kronoängfartyg, som har sin station vid Jamaica på det ställe, der engelsmännen hängde den högt aktade hr Gordon, utan att han begått något brott: Jag förmodar att ni redan hört talas om negrernas uppror mot de hvita här på ön. Angaren, på hvilken jag befinner mig, beordrades först till Morant-Bay, der upproret först bröt ut, der domstolshuset nedbrändes och alla innevånare mördades. (Det är att märka, att alla dessa uppgifter om våldsgerningar af negrerne ske äro sauna; de äro grundade på rykten, födda i de engelska myndigheternas uppskrämda inbillning). Vi gingo i land och funno en mängd svarta fångar inhysta i tält, bevakade af soldater. Oupphörligt ankommo nya transporter af svarta fångar, som alla instingdes för att vänta på sin dom af krigsrätten. Två krigsätter voro oupphörligt sysselsatta med att ransaka och döma. Ransakningen var högst enkel och bestod vanligtvis af några korta frågor, så här till exempel: — Känner någon fången? — Ja. — Hvar har man sett honom? — Bland hopen, beväpnad med bajonett. — Pömes till döden? — En annan har innehaft stulet gods. — Dömes till döden! — En tredje har förutspått uppresningen och slipat sin knif. — Dömes till döden! Några ha försökt att förskafta sig krut. — Dömas till döden! På det viset fortgick ransakningen; blott nåora få minuter offrades på hvar och en af fåncarne, hvarefter de höllos under sträng bevakning och bundna till solnedgången, då de utfördes och hängdes ett dussin i taget. Jag vill försöka att gifva er en beskrifning öfver hvad jag sett. Bakom domstolens lokal var en inhägnad med upprättstående stolpar och en tvärbjelke anbragt midt öfver dem. Från bjelken nedhängde tolf rep, ämnade för de stack offren. Soldaterna uppställdes i två leder och i centern såg man upprorets (?) ledare, George Gordon, som stod der med bakbundna händer. Vid ena sidan stodo de till döden dömda fångarne och framför dem sheriffen med dödsdomarne i sin hand. Såsnart allt vari ordning läste sheriffen upp namnen och upprepade oupphörligt de hemska orden: Dömd till döden! Derefter leddes tolf af fångarna — deribland Gordon och en ung qvinna — till repen, som lades om deras hals. På gifvet tecken slog man undan stöttorna till den ställning, på hvilken dödsfångarne stodo, och i när sta ögonblick dinglade de tolf kropparne i luften. Det var en ohygglig syn! Såsnart man ansåg de hängda riktigt döda, tog man ner dem, satte åter upp ställningen, hvarefter tolf andra dödsfångar fingo följa sina föregångares öde. Sedan alla de till döden dömda undergått sitt straff, började man att piska dem som man icke kunnat lägga något till last. På det sättet har det nu fortgått, så att flera hundra äro hängda, och ännu flera piskade och misshandlade. Jag känner mig riktigt sjuk efter alla dessa gräsligheter, oaktadt jag nu har lemnat platsen der de blifvit utförda. Minnet af hvad jag sett förgår aldrig ur mitt sinne och hvarje ögonblick ryser jag vid tanken på de stackars offren. Ett annat bref upplyser om att krigsrätten meddelar hvar och en tillstånd ait skjuta, hänga och piska de svarta vid minsta tillstymmelse till upprorsanda. Detta bref säger att ingen förståndig man på ön tror att någon plan blifvit af negrerna uppgjord att mörda de hvita, proklamera republik och bränna staden Kingston. Det är blott falska förutsättningar af några skuggrädda och med ondt samvete begårvade myndighetspersoner , hvilka dermed skrämt upp sig sjelfva och blifvit orsaken till dessa förfärliga blodsbragder, som redan ect