Ytterligare om engelsmännens
framfart på Jamaica.
Engelska tidningen Manchester Examiner im-
nehåller följande bref från en person, anställd
på ett engelskt kronoängfartyg, som har sin
station vid Jamaica på det ställe, der engels-
männen hängde den högt aktade hr Gordon,
utan att han begått något brott:
Jag förmodar att ni redan hört talas om ne-
grernas uppror mot de hvita här på ön. An-
garen, på hvilken jag befinner mig, beordrades
först till Morant-Bay, der upproret först bröt
ut, der domstolshuset nedbrändes och alla inne-
vånare mördades. (Det är att märka, att alla
dessa uppgifter om våldsgerningar af negrerne
ske äro sauna; de äro grundade på rykten,
födda i de engelska myndigheternas uppskräm-
da inbillning). Vi gingo i land och funno en
mängd svarta fångar inhysta i tält, bevakade
af soldater. Oupphörligt ankommo nya trans-
porter af svarta fångar, som alla instingdes för
att vänta på sin dom af krigsrätten. Två krigs-
ätter voro oupphörligt sysselsatta med att ran-
saka och döma. Ransakningen var högst en-
kel och bestod vanligtvis af några korta frågor,
så här till exempel: — Känner någon fången?
— Ja. — Hvar har man sett honom? — Bland
hopen, beväpnad med bajonett. — Pömes till
döden? — En annan har innehaft stulet gods.
— Dömes till döden! — En tredje har förut-
spått uppresningen och slipat sin knif. — Dö-
mes till döden! Några ha försökt att förskafta
sig krut. — Dömas till döden!
På det viset fortgick ransakningen; blott nå-
ora få minuter offrades på hvar och en af fån-
carne, hvarefter de höllos under sträng bevak-
ning och bundna till solnedgången, då de ut-
fördes och hängdes ett dussin i taget.
Jag vill försöka att gifva er en beskrifning
öfver hvad jag sett. Bakom domstolens lokal
var en inhägnad med upprättstående stolpar och
en tvärbjelke anbragt midt öfver dem. Från
bjelken nedhängde tolf rep, ämnade för de stac-
k offren. Soldaterna uppställdes i två leder
och i centern såg man upprorets (?) ledare,
George Gordon, som stod der med bakbundna
händer. Vid ena sidan stodo de till döden
dömda fångarne och framför dem sheriffen med
dödsdomarne i sin hand. Såsnart allt vari
ordning läste sheriffen upp namnen och uppre-
pade oupphörligt de hemska orden: Dömd till
döden! Derefter leddes tolf af fångarna — der-
ibland Gordon och en ung qvinna — till re-
pen, som lades om deras hals. På gifvet tec-
ken slog man undan stöttorna till den ställ-
ning, på hvilken dödsfångarne stodo, och i när
sta ögonblick dinglade de tolf kropparne i luf-
ten. Det var en ohygglig syn! Såsnart man
ansåg de hängda riktigt döda, tog man ner
dem, satte åter upp ställningen, hvarefter tolf
andra dödsfångar fingo följa sina föregångares
öde. Sedan alla de till döden dömda under-
gått sitt straff, började man att piska dem som
man icke kunnat lägga något till last.
På det sättet har det nu fortgått, så att flera
hundra äro hängda, och ännu flera piskade och
misshandlade. Jag känner mig riktigt sjuk ef-
ter alla dessa gräsligheter, oaktadt jag nu har
lemnat platsen der de blifvit utförda. Minnet
af hvad jag sett förgår aldrig ur mitt sinne
och hvarje ögonblick ryser jag vid tanken på
de stackars offren.
Ett annat bref upplyser om att krigsrätten
meddelar hvar och en tillstånd ait skjuta, hän-
ga och piska de svarta vid minsta tillstym-
melse till upprorsanda. Detta bref säger att
ingen förståndig man på ön tror att någon
plan blifvit af negrerna uppgjord att mörda de
hvita, proklamera republik och bränna staden
Kingston. Det är blott falska förutsättningar
af några skuggrädda och med ondt samvete be-
gårvade myndighetspersoner , hvilka dermed
skrämt upp sig sjelfva och blifvit orsaken till
dessa förfärliga blodsbragder, som redan ect