ett hastigt godnatt till herr Stuart och hans
syster begåfvo sig flickorna till sina enskilda
rum. Så snart deras svarta kammarjungfru
hjelpt dem utaf med balkostymen, tick hon till-
sägelse att gå sin väg och som Amy tyckte att
Arabella såg trött ut, sade; hon att hon icke
ville sitta uppe och tala om aftonens händel-
ser, utan straxt gå in i sitt rum och lägga sig.
Men hon hade knappt hunnit draga igen dör-
ren efter sig, förrän hon hörde någonting tungt
falla i Arabellas kammare; hon skyndade dit-
in och såg till sin förfäran den nyss förut så
glada kusinen li afsvimmad på golfvet.
Det tvång, Arabella varit underkastad, och
det öfverspända tillstånd, hvari hon hela afto-
nen befunnit sig, hade varit för mycket för
henne, och så snart hon blef ensam, svimma-
ale hon.
Amy ropade icke på tjeustflickan, utan an-
vände sjelf alla de medel hon kände att åter-
kalla den afsvimmade till lif. Efter en temli-
gen lång stunds förlopp återfick k Arabella san-
sen, hvarpå hennes kusin utan att säga ett ord,
hjelpte henne att kläda af sig och komma i Säng.
Först då den bleka jungfruns hufvud hvilade
mot kudden, vågade Amy fråga, hvad som fat-
tades henne.
— Du har säkert Ööfveransträngt dig, sade
hon.
— Nej, nej, I viskade Arabella. Det är den
underrättelse, jag fått i afton, som gått mig så
djupt till sinnes. Jag ä rcket narraktig,
men du får icke förakta mig för det, Amy. Ser
du, Har— Hany är gilt och har öfvergifvit mig
för alltid.