och det kunde jag ej göra annorledes än genom
att anlita krediten. Den utvägen tog jag äfven.
De nu följande vittnesberättelserna äro icke
utan intresse, emedan de sprida ljus öfver af-
färslifvet i Paris och bekräfta, i hvilket intimt
förhållande många hederliga pariserköpmän och
handtverkare stå till stadens lättfotade damer.
Desse aflärsmäns söner pläga sedermera, tack
vare de pengar deras fider ofta på föga akt-
ningsvärdt sätt forvärfvat, uppträda i Paris för-
nämsta cirklar.
Det första af dessa vittuen var en vagnma-
kare vid namn Leger, som lånat den unge Hu-
bert 28,000 francs, hvarvid han likväl gjort sig
skyldig till litet ocker.
Det andra var juveleraren Devauvilliers (Rue
de la Paix). Denne hade sålt smycken till Hu-
bert och den anklagade damen för 33,160 francs.
Han hade gjort förfrågningar om Desbrousses
far, och blifvit alldeles tillfredsställd af de upp
lysningar han dervid vunnit.
Ordj.: Visste ni icke, att Hubert var
omyndig?
Vittnet: Han har sjelf sagt mig det.
Ordf.: Huru kunde då ni, som är en heder-
lig karl, vilja utlemna varor åt honom?
Vitin.: Jag hade mig bekant, att hans far
var oerhördt rik, och att sonen lefde i största
öfverflöd samt hade vagnar och hästar.
Ordj.: Ja, men dessa hade han på kredit,
likasom edra juveler.
Gen.-adv.: Hvad värde hade de för frun be-
stämda juveler, som ni sålde ät honom?
Vittn.: De kostade omkring 23,000 francs.
Ordj.: Man har sagt er, att hans far är myc-
ket rik.