Han samlade sina sista krafter och reste sig
upp framför henne:
— Bernard, som jag ålagt att bevaka dig,
följde dig i natt. Gömd i detta rum, har han
hört allt och sagt mig allt. För detta pris
ville jag icke köpa mitt lif... Fredrik!... min
son...
— Du ropar på mig min far! sade den unge
mannen, som just nu inträdde i rummet.
-- Ar det du!
— Det var icke här jag väntade att återfin-
na dig... Jag var okunnig om, att han hade
haft medlidande med dig, och jag har sårat ho-
nom ... :
— Sårat honom?
— Hvarför sade han mig icke att han sko-
nat dig!
— Hvem talar du om!
— Om Vernon.
— Vernon har då icke rest?
— Nej, jag sökte honom... Vi träffades för
en timma sedan, jag erimrad: honom om hans
löfte, och vi duellerade ... Han föll sårad i
bröstet... kanske är han död.
Död! du har då hämnats i mitt ställe,
min son; ty det är för hans skull jag dör.
Smärtan aftvang honom ett förfärligt skri,
Håren reste sig på hans hufvud, ögonen blefvo
stirrande. Han sjönk ned på golfvet och för-
blef liggande orörlig.
Några dagar efter denna händelte, som straxt
blef bekant öfver hela staden, erhöll fru Re
mond ett bref, som mnehöll följande rader,
skrifna med darrande hand:
Utan dig var lifvet mig förhatligt. Jag in-
lit mig i en duell, som jag kunnat undgå, och
långt ifrån att försvara mig, blottade jag mitt
bröst för min motståndares anfall. Jag var
nära att dö af mitt sår; men en högst besyn-
nerlig slump har räddat mig. Emelie, du åter-
ser mig om ett är.
SLUT.