Han samlade sina sista krafter och reste sig upp framför henne: — Bernard, som jag ålagt att bevaka dig, följde dig i natt. Gömd i detta rum, har han hört allt och sagt mig allt. För detta pris ville jag icke köpa mitt lif... Fredrik!... min son... — Du ropar på mig min far! sade den unge mannen, som just nu inträdde i rummet. -Ar det du! — Det var icke här jag väntade att återfinna dig... Jag var okunnig om, att han hade haft medlidande med dig, och jag har sårat honom ... : — Sårat honom? — Hvarför sade han mig icke att han skonat dig! — Hvem talar du om! — Om Vernon. — Vernon har då icke rest? — Nej, jag sökte honom... Vi träffades för en timma sedan, jag erimrad: honom om hans löfte, och vi duellerade ... Han föll sårad i bröstet... kanske är han död. Död! du har då hämnats i mitt ställe, min son; ty det är för hans skull jag dör. Smärtan aftvang honom ett förfärligt skri, Håren reste sig på hans hufvud, ögonen blefvo stirrande. Han sjönk ned på golfvet och förblef liggande orörlig. Några dagar efter denna händelte, som straxt blef bekant öfver hela staden, erhöll fru Re mond ett bref, som mnehöll följande rader, skrifna med darrande hand: Utan dig var lifvet mig förhatligt. Jag inlit mig i en duell, som jag kunnat undgå, och långt ifrån att försvara mig, blottade jag mitt bröst för min motståndares anfall. Jag var nära att dö af mitt sår; men en högst besynnerlig slump har räddat mig. Emelie, du återser mig om ett är. SLUT.