Sannfardiga drag ur mickei räfs lsfaadshistoria. De jagthistorier, som handla om räfven, äro vanlistvis roliga, ty antingen ådagalägga de företrädesvis hans stora slughet. i hvilket föll han liksom drifvit, med jägaren, eller vittna de om hans mänga löjliga sidor, i hvilket fall mickel sjelf blir den komiska personligheten. Kn: ppt finnes det något djur så besatt roligt. som rätven Han är på en gång så slug, jemförd med andra djur, och å naiv, jemförd med menniskan, att han är en äkta komiker; och har han råkat illa ut, så tycker man ändå ej att det är synd om honom, ty man vet, att han. oaktadt sin låtsade eler verk ömklighet, ändock är en inpiskad skälm. Läåtom oss betrakta honom i några af hans både ömkliga och löjliga situationer! Här ha vi en, som sitter fast i en holk — ett famöst fånsningsredskap, som mickel ar hela sin själ afskyr. Se på honom! Han är en skådespelare i hvarje fon ar sin kropp, ja, han är en trollkarl, en Le Tort. Ilan iörsöker göra sie så liten, så liten, att man tycker, att han kunde få rum i en toppmössa: han nära nog kryper in i sig sjelf. Han rör sig ej, han spe sar rollen af en död, blott övonen spela på annat sätt och röja mot hans vi ja det intensivaste lif. Men märker han att det är ute med honom, att hans dom är fälld, och hans instinkt i detta fall är mången gång underbar, Så ha vi honom i sitt förnedringstillstånd. Det är då slut med alla roller och endast den för döden bäfvande amissdädaren återstår. Vi öfvergå från denna situation till en annan, till den. som allramest är i den verkiige Jägarens smak. Hundarne ha räfven uppe! Det kan då gå på många sätt: det kan så som det hände jägaren Kant i Trolle-Ljungby björkskog, ej längt från den så kallade klockare-Lyckam, DPrefvet oick friska tag, det kom allt närmare. Det var väntans, spänningens ögonblick, under hvilka gubbens hjerta klappade liksom litet ruskare. I en hast synes mickels röda uniform. Denna anblick verkar på kroppen såsom ett elektriskt slag. slut med all hjertklappning, nu skall det snart smälla! Jo, jag tackar jag! Borta är han igen, försvunnen Såsola skuggan af en förbiilande fogel, Spänningen förbytes till förargelse. Gubben är färdig : att draga till någonting mustigt på ren svenska, men hejd: w sis i detsamma och mumlar blott mellan tänderna, ty, hvem vet, räfven vänder kanske och kommer i håll om lyckan är god. Dock! hvad vill detta säga? Drefvet tvärtystnar, när det vår som allrabäst! Hvad är det? Ha hundarne tappat? Ja visst ha de tappat: rätven sprang upp i ett träd, som stod på lut och nu sitter han uppe i trädets topp och bligar på hundarne, som väcka kring trädet och sno hit och dit utan aming om hvart kamraten togs vägen. Nu kommer jägaren för att hjelpa hundarne tillrätta. Ala mickels tiender äro nu i en för honom obehaglig närhe ställningen är äfventyrlig; huru nu dr: wa sig ur klämman? Göra sig osynlig,, tänker mickel och trycker si platt ned mellan två grenar. Hundarne började nu kretsa ut allt längre, men intet spår täs och intet skall höres. Hur skall jag förstå det här, sade jägaren för sig sjelf och tittade i detsamma upp åt det lutande trädet. Naå, så ska då... utbrast han, ty han hade fått se mickels standar, som denne i rastislieten ej dragit nog ät siv. (Gubbens enkelbössa läg nu till ögat och skottet small. —— Hvad nu gubbe? Du, som skjutit så många räfvar i dina dar! Hur kunde du skjuta bom på den här? Ja, icke vet jag huru gubben sköt i hettan och häpenheten, men säkert är, att är skottet small hoppade mickel till och försvann som en blixt, åtiöljd på vägen endast af en serie iufgrundsandar, hvilka gubben skickade efter honom förargelsen. Mickel var det oaktadt borta och lät icke taga sig den gången. Man har många historier, som ådagalägga hvilken mästare i förställningskonsten räfven är. Att ställa sig död är en at hans bästa roller. Med len har han narrat lifvet af många djur och många foglar, och någongång också frälsat sitt eget. Så hände en gång vid Katlås, Jägaren hade t fångat en räf i sax, som slagit om halsen och mickel var död — såsom det tycktes, (rårdens egare ville isa en af sina vänner huru det ser ut, då mickel sitter i sax, och tillsade derför jägaren att bära räfven med saxen till stora förstuga n. Då man beskådat rätven tillräckligt, lossade jägaren honom — och i detsamma var han ute genom dörren och