Sannfardiga drag ur mickei räfs
lsfaadshistoria.
De jagthistorier, som handla om räfven, äro van-
listvis roliga, ty antingen ådagalägga de företrä-
desvis hans stora slughet. i hvilket föll han lik-
som drifvit, med jägaren, eller vittna de om hans
mänga löjliga sidor, i hvilket fall mickel sjelf blir
den komiska personligheten. Kn: ppt finnes det
något djur så besatt roligt. som rätven Han är
på en gång så slug, jemförd med andra djur, och
å naiv, jemförd med menniskan, att han är en
äkta komiker; och har han råkat illa ut, så tycker
man ändå ej att det är synd om honom, ty man
vet, att han. oaktadt sin låtsade eler verk
ömklighet, ändock är en inpiskad skälm.
Läåtom oss betrakta honom i några af hans både
ömkliga och löjliga situationer! Här ha vi en, som
sitter fast i en holk — ett famöst fånsningsred-
skap, som mickel ar hela sin själ afskyr. Se på
honom! Han är en skådespelare i hvarje fon ar
sin kropp, ja, han är en trollkarl, en Le Tort.
Ilan iörsöker göra sie så liten, så liten, att man
tycker, att han kunde få rum i en toppmössa: han
nära nog kryper in i sig sjelf. Han rör sig ej,
han spe sar rollen af en död, blott övonen spela
på annat sätt och röja mot hans vi ja det intensi-
vaste lif. Men märker han att det är ute med ho-
nom, att hans dom är fälld, och hans instinkt i
detta fall är mången gång underbar, Så ha vi ho-
nom i sitt förnedringstillstånd. Det är då slut
med alla roller och endast den för döden bäfvande
amissdädaren återstår.
Vi öfvergå från denna situation till en annan,
till den. som allramest är i den verkiige Jägarens
smak. Hundarne ha räfven uppe! Det kan då gå
på många sätt: det kan så som det hände jägaren
Kant i Trolle-Ljungby björkskog, ej längt från den
så kallade klockare-Lyckam,
DPrefvet oick friska tag, det kom allt närmare.
Det var väntans, spänningens ögonblick, under
hvilka gubbens hjerta klappade liksom litet ruska-
re. I en hast synes mickels röda uniform. Denna
anblick verkar på kroppen såsom ett elektriskt slag.
slut med all hjertklappning, nu skall det snart
smälla! Jo, jag tackar jag! Borta är han igen, för-
svunnen Såsola skuggan af en förbiilande fogel,
Spänningen förbytes till förargelse. Gubben är
färdig : att draga till någonting mustigt på ren sven-
ska, men hejd: w sis i detsamma och mumlar blott
mellan tänderna, ty, hvem vet, räfven vänder kanske
och kommer i håll om lyckan är god. Dock!
hvad vill detta säga? Drefvet tvärtystnar, när det
vår som allrabäst! Hvad är det? Ha hundarne tap-
pat? Ja visst ha de tappat: rätven sprang upp i ett
träd, som stod på lut och nu sitter han uppe i
trädets topp och bligar på hundarne, som väcka
kring trädet och sno hit och dit utan aming om
hvart kamraten togs vägen. Nu kommer jägaren
för att hjelpa hundarne tillrätta. Ala mickels ti-
ender äro nu i en för honom obehaglig närhe
ställningen är äfventyrlig; huru nu dr: wa sig ur
klämman? Göra sig osynlig,, tänker mickel och
trycker si platt ned mellan två grenar. Hundarne
började nu kretsa ut allt längre, men intet spår
täs och intet skall höres. Hur skall jag förstå det
här, sade jägaren för sig sjelf och tittade i det-
samma upp åt det lutande trädet. Naå, så ska
då... utbrast han, ty han hade fått se mickels
standar, som denne i rastislieten ej dragit nog ät
siv. (Gubbens enkelbössa läg nu till ögat och skot-
tet small. —— Hvad nu gubbe? Du, som skjutit så
många räfvar i dina dar! Hur kunde du skjuta
bom på den här? Ja, icke vet jag huru gubben
sköt i hettan och häpenheten, men säkert är, att
är skottet small hoppade mickel till och försvann
som en blixt, åtiöljd på vägen endast af en serie
iufgrundsandar, hvilka gubben skickade efter honom
förargelsen. Mickel var det oaktadt borta och
lät icke taga sig den gången.
Man har många historier, som ådagalägga hvil-
ken mästare i förställningskonsten räfven är. Att
ställa sig död är en at hans bästa roller. Med
len har han narrat lifvet af många djur och många
foglar, och någongång också frälsat sitt eget. Så
hände en gång vid Katlås, Jägaren hade t fångat
en räf i sax, som slagit om halsen och mickel var
död — såsom det tycktes, (rårdens egare ville
isa en af sina vänner huru det ser ut, då mickel
sitter i sax, och tillsade derför jägaren att bära
räfven med saxen till stora förstuga n. Då man
beskådat rätven tillräckligt, lossade jägaren honom
— och i detsamma var han ute genom dörren och