— Hvad har hon sagt åt dig? återtog Re-
mond. Hvad har hon fordrat af dig.
— Ett löfte, som jag gifvit i hopp att deri-
genom förmå dig att resa. Hon vill icke att
du, då vi skiljas ät, skall ha skäl att frukta
för mitt lif. Du må icke beskylla mig för feg-
het, du må icke förebrå mig att vara känslolös
för de förnärmelser som blifvit visade både dig
och mig; för din skuld, för att frälsa dig har
jag lofvat att icke slåss med Vernon, ty hon
sade, att på det vilkoret skulle du gå in på
att aflägsna dig, och fordrar du det, så är jag
redo att hålla mitt ord.
— Du får inte släss, Fredrik! Hon har haft
rätt i att be dig derom. Han skulle döda dig!
Denna menniska är lycklig, alltid lycklig! Jag
är den ende som är att beklaga! Antingen jag
lefver eller dör, så afstå från din hämnd! Du
har ingen oförrätt att hämnas. O barn! du
vet icke hvad hat vill säga!... Men om du
och hon äro ense om att jag skall resa bort,
så säg mig, hvilka medel hon har till min
flygt? Svara mig. Det är återigen en hemlig-
het, men jag vill veta den, annars stannar jag
qvar. (Forts.)
Märkvärdiga experimenter med att öfverföra
blod från en varelse till en annan. Dylika expe-
rimenter hafva åter vunnit läkares uppmärksam-
het. Hrr Eulenburgh och Landois hafva kommit
till det resultat, att djur som blifvit förgiftade med
opium kunna hållas vid lif om man aftappar det
förgiftade blodet och ingjuter frisk blod, taget från
ett annat djur af samma art. Man har likaledes
kommit underfund med att djur kunna lefva utan
föda, blott ny blod då och då ingjutesi deras
ådror.