— Resa! sade Remond, icke ens denna sista
och sorgliga utväg stär mig öppen; det är mig
icke tillåtet att tigga ett stycke bröd på ut-
ländsk botten. — Fattigdomen huller mig bun-
den här, och jag har intet annat val än fän-
gelse eller sjelfmord. Se min son, sade han,
i det han ledde Fredrik bort till pulpeten, det
är allt hvad jag eger, några fattiga louisdo-
rer.
— Och likväl, sade Emelie, har din son rätt,
du måste undandraga dig denna menniskas
hämd. Jag vill fly med dig, du tviflar då icke
på, Remond, att jag utan saknad skall följa
dig öfverallt. Nåväl! så låt nu mig råda!
— Hvad menar du?
— Lofva mig blott att icke möta honom.
Häll dig undan, sök tillflykt i ett eller annat
hus nere vid hamnen, ingen skall neka dig det;
der skola Fredrik och jag sedan söka upp
dig.
Derpå vände hon sig till den unge man-
nen:
— Kom, sade hon, jag måste tala med er.
I hennes röst och hennes blick låg ett ut-
tryck af kraft och entusiasm, som Remond al-
drig förut sett. Han ville utforska henne, men
hon ålade honom tystnad.
— Inga frågor, ty jag svarar icke. Jag gör
hvad jag bör göra, det är mig nog. Atta år
har jag varit dig underdånig och darrat för din
vilja, i dag gör jag min vilja gällande. Jag
vill att du skall bevara din frihet, jag vill rädda
dig och jag skall rädda dig, och du skall al-
drig få veta, om denna sista uppoffring är mig
lätt eller förekommer mig svår. I morgon blir
jag åter din slaf, men i dag skall du lyda mig.