slev iv sit on hol höp gåda säkor och till och
möd hännt så löngt siv han pumora kunde
jälf pröfva hvad han hört, Resultatet at pröft
ningen fann han sig skyldig att owmtala,
Han bekände sig således dela alla hittills uttas
lade betänkligheter mot det lyckligtvis ännu
hvilande förslaget, erkände sig ieke kunna bi-
falla detsamma, och önskade att ståndets bifall
ej måtte bli, såsom man begärdt, kärleksfullt
och utan motvilja. Ar ej kyrkan, frågade han,
tvingad att för en rätt medlem anse den som
öppet och enskildt hänat och förnekat dess vä-
sendtliga trosläror? att erkänna dess förnekare
och bespottare tills statens domstol fällt dem
såsom affällingar eller de genom iuträde i an-
nat religionssamfund utträdt ur svenska försam-
lingen. Sådana få nu rättighet att deltaga i
val till kyrkomöte och bli medlemmar deraf.
Månne det kunde bli uppbyggligt för Guds för-
samling att läsa om striden, för hvilka kyrko-
mötet derigenom skulle bli en tummelplats?
Detta vore ensamt nog att inge tal. sådana
betänkligheter, att han, trots (med skrikande
röst) lugnande försäkringar, trots de gyllene före-
speglingarne så öfverväldigade honom, att han
ej kunde motstå dem. Tal. bad ståndet om
förlåtelse att han måst uttala sin mening. Han
borde väl nu sluta, men kunde gerna fortsätta,
då han redan brutit sitt löfte att vara kort.
Han hade nu gjort sin (synda?) bekännelse,
och hoppades att den icke mätte vara tvetydig;
väntade väl ej beröm derför, om han ej sjelf
skulle berömma sig af sin svaghet, och var nog
djerf att på sig tillämpa den utomordentligt
store mannens ord: Här stär jag, och kan j
annat! Gud hjelpe Sverige och svenska folket!
Doktor Falck hade besinnat att genom afslag
ingenting annat skulle vinnas än några mina-
ders uppskof, hvarefter man skulle få se förnyade
samma uppträden, som uu uppfyllt honom med
bekymmer och vedervilja. Han ville dock ej
öka bördan af ansvaret för den nya riksdagen,
ville ej heller oroa de förträffliga män, som
lemnat sina kontor, sin egendom, ja beklagligt-
vis sina predikstolar, för att utöfva ett obehö-
rigt inflytande på öfverläggningarne och fram-
kallat en omstörtning. Han undrade ej att
bönderna togo emot hela makten, det skulle
hvem som helst göra, ej att borgarne nöjde
sig med en smula från maktens bord, det var
ändå en räddningsplanka i det stora skepps-
brottet. Om han således ej kunde säga ja,
så ville han ej heller säga nej, men till proto-
kollet ville han ha antecknadt ett nej för nutid
och efterverld; ville ej ha någon del i försla-
gets framgång och lemnade segern åt andra, nö-
jande sig med att så mycket han kunnat, ha
stridt deremot, samt anseende den seger som
vanns den 8 dec. 1865 såsom ett sjelfmord
för presteståndet.
Prosten Kuren slöt sig temligen nära till
föregående talares åsigter, men såg att hans
motståndare voro öfvertygade att ändringen skall
bli lyckosam och önskade att deras hopp måtte
besannas, ehuru det nu ser mörkt ut.
Prosten Schmidt uttalade sin glädje öfver att
den 8 dec. 1865 få vara med om att välsigna
den nya Riksdagsordningen. Beslutet om upp-
skofvet torde då bli mildare uttydt och presterna
få ett bättre prestbevis för sin politiska bety-
delse sedan
skickelsen som dunkel var
nu blifvit mera klar,
klarare än dagen förut. Fann dessutom ej
rädliet att förkasta förslaget (planen utanför
började fyllas af en alltmer imponerande folk-
mängd); trodde väl ej på dess förträfflighet,
men visste deremot att Gud kan för sina än-
damål begagna hvad redskap som helst.
Doktor Runsten instämde till alla delar i dr
Falcks hjeltemodiga (!) och kraftiga yttrande,
och hänvisade för öfrigt till en af honom sjelf
författad, och på egen bekostnad tryckt brochyr
om tidsandan, hvari han på ett bevisande sätt
främhällit hurn genom förslaget konungamak-
ten: försvagas och landets sjelfständighet iäfven-
tyras. Lyckligtvis blef den icke uppläst.
Biskop Björck bemötte några yttranden af
dr Runsten, och visade honom genom exempel
ur israelitiska folkets historia nödvändigheten
att icke spjerna emot udden. Slutligen upp-
räknade
doktor Sandberg de punkter, som hindrade
honom antaga förslaget, och hvilka läsaren torde
ursäkta att vi förbigå, såsom tusende gånger
upprepade, och lika mänga gånger vederlagda.
Tal. slutade sitt anförande med ett varmt: Gud
bevare konungen och fosterlandet!
Vid derefter framställd proposition uppstod
en dödstystnad i rummet, hvilken först nägra
ögonblick derefter afbröts med ett enda skal-
lande: ja! från största delen af ståndet, un-
der det att motståndarne iakttogo tystnad.
Men derefter företedde sig den besynnerliga
omständigheten att först biskop Annerstedt re-
serverade sig mot det utan voterimg fattade
beslutet, och att med honom instämde bisko-
parne Annerstedt, Anjou, Fahlerantz och Sund-
berg, doktorerne Lindgren, Petrelli, Ljungdahl,
Rundgren, Ternström, Runsten, Falck, Björk-
an DösalinaAa anh Vavndhora nrafoccnrerna Ilon ce