slev iv sit on hol höp gåda säkor och till och möd hännt så löngt siv han pumora kunde jälf pröfva hvad han hört, Resultatet at pröft ningen fann han sig skyldig att owmtala, Han bekände sig således dela alla hittills uttas lade betänkligheter mot det lyckligtvis ännu hvilande förslaget, erkände sig ieke kunna bifalla detsamma, och önskade att ståndets bifall ej måtte bli, såsom man begärdt, kärleksfullt och utan motvilja. Ar ej kyrkan, frågade han, tvingad att för en rätt medlem anse den som öppet och enskildt hänat och förnekat dess väsendtliga trosläror? att erkänna dess förnekare och bespottare tills statens domstol fällt dem såsom affällingar eller de genom iuträde i annat religionssamfund utträdt ur svenska församlingen. Sådana få nu rättighet att deltaga i val till kyrkomöte och bli medlemmar deraf. Månne det kunde bli uppbyggligt för Guds församling att läsa om striden, för hvilka kyrkomötet derigenom skulle bli en tummelplats? Detta vore ensamt nog att inge tal. sådana betänkligheter, att han, trots (med skrikande röst) lugnande försäkringar, trots de gyllene förespeglingarne så öfverväldigade honom, att han ej kunde motstå dem. Tal. bad ståndet om förlåtelse att han måst uttala sin mening. Han borde väl nu sluta, men kunde gerna fortsätta, då han redan brutit sitt löfte att vara kort. Han hade nu gjort sin (synda?) bekännelse, och hoppades att den icke mätte vara tvetydig; väntade väl ej beröm derför, om han ej sjelf skulle berömma sig af sin svaghet, och var nog djerf att på sig tillämpa den utomordentligt store mannens ord: Här stär jag, och kan j annat! Gud hjelpe Sverige och svenska folket! Doktor Falck hade besinnat att genom afslag ingenting annat skulle vinnas än några minaders uppskof, hvarefter man skulle få se förnyade samma uppträden, som uu uppfyllt honom med bekymmer och vedervilja. Han ville dock ej öka bördan af ansvaret för den nya riksdagen, ville ej heller oroa de förträffliga män, som lemnat sina kontor, sin egendom, ja beklagligtvis sina predikstolar, för att utöfva ett obehörigt inflytande på öfverläggningarne och framkallat en omstörtning. Han undrade ej att bönderna togo emot hela makten, det skulle hvem som helst göra, ej att borgarne nöjde sig med en smula från maktens bord, det var ändå en räddningsplanka i det stora skeppsbrottet. Om han således ej kunde säga ja, så ville han ej heller säga nej, men till protokollet ville han ha antecknadt ett nej för nutid och efterverld; ville ej ha någon del i förslagets framgång och lemnade segern åt andra, nöjande sig med att så mycket han kunnat, ha stridt deremot, samt anseende den seger som vanns den 8 dec. 1865 såsom ett sjelfmord för presteståndet. Prosten Kuren slöt sig temligen nära till föregående talares åsigter, men såg att hans motståndare voro öfvertygade att ändringen skall bli lyckosam och önskade att deras hopp måtte besannas, ehuru det nu ser mörkt ut. Prosten Schmidt uttalade sin glädje öfver att den 8 dec. 1865 få vara med om att välsigna den nya Riksdagsordningen. Beslutet om uppskofvet torde då bli mildare uttydt och presterna få ett bättre prestbevis för sin politiska betydelse sedan skickelsen som dunkel var nu blifvit mera klar, klarare än dagen förut. Fann dessutom ej rädliet att förkasta förslaget (planen utanför började fyllas af en alltmer imponerande folkmängd); trodde väl ej på dess förträfflighet, men visste deremot att Gud kan för sina ändamål begagna hvad redskap som helst. Doktor Runsten instämde till alla delar i dr Falcks hjeltemodiga (!) och kraftiga yttrande, och hänvisade för öfrigt till en af honom sjelf författad, och på egen bekostnad tryckt brochyr om tidsandan, hvari han på ett bevisande sätt främhällit hurn genom förslaget konungamakten: försvagas och landets sjelfständighet iäfventyras. Lyckligtvis blef den icke uppläst. Biskop Björck bemötte några yttranden af dr Runsten, och visade honom genom exempel ur israelitiska folkets historia nödvändigheten att icke spjerna emot udden. Slutligen uppräknade doktor Sandberg de punkter, som hindrade honom antaga förslaget, och hvilka läsaren torde ursäkta att vi förbigå, såsom tusende gånger upprepade, och lika mänga gånger vederlagda. Tal. slutade sitt anförande med ett varmt: Gud bevare konungen och fosterlandet! Vid derefter framställd proposition uppstod en dödstystnad i rummet, hvilken först nägra ögonblick derefter afbröts med ett enda skallande: ja! från största delen af ståndet, under det att motståndarne iakttogo tystnad. Men derefter företedde sig den besynnerliga omständigheten att först biskop Annerstedt reserverade sig mot det utan voterimg fattade beslutet, och att med honom instämde biskoparne Annerstedt, Anjou, Fahlerantz och Sundberg, doktorerne Lindgren, Petrelli, Ljungdahl, Rundgren, Ternström, Runsten, Falck, Björkan DösalinaAa anh Vavndhora nrafoccnrerna Ilon ce