Presteståndet i går. Vid den i går fortsatta diskussionen om representationsförslaget uppträdde först biskop Fahlcrantz, förklarande att frågans ställning sedan gårdagen undergått en öfverraskande förändring. Talaren ville derföre endast korteligen säga att förslaget syntes honom sakna de principer för samhällets begrepp, som för presteståndet böra vara alltbestämmande, hvadan han icke kunde dertill lemna sitt bifall. Doktor Rundyren hade knappt upplefvat ett sådant ögonblick som då han i förrgår möttes af ordet: Voteringen börjar hos adeln. Det förekom honom som då två armeer efter låug parlament-ring ånyo upptaga striden, som skall leda till seger eller nederlag. Deputationer och adresser hade ej inverkat på honom, men att den tredje fjerdedelen, som ännu erkändes såsom svenska folkets representanter, uttalat sig, innebar ett större hot än allt annat. Nu mår ste man erkänna att det betyder något när tre fjerdedelar af representationen sagt ej blott att, utan ock huru reformen borde ske. Öviss om han nu borde tala eller tiga, fann han dock en kraftig maning att yttra sig, i Mills bok om friheten, der det heter att äfven frihetens motståndare kunna ha något att säga, som vore värdt att lyssna till, och att sanningen skulle kunna förlora på deras tystnad. Talaren liknade förslagets brister vid giftkorn, blandade uti en eljest god anrättning, och medförande en säker om än långsam död. Såsom sådana giftiga ingredienser betecknade han kamrarnes lika behörighet, riksdagarnes återkommande hvart år, att första kammarens ledamöter ej uppbära arvode, deras rätt att afsäga sig sin plats, deras underlägsna antal, census-bestämmelsens likhet i alla län, ärendernas samtidiga föredragning, att kyrkomötet blott har veto, men ej lagstiftningsrätt o. s. v. Trodde för öfrigt att med det nya statsskicket skulle gå som med Mills bok, der på titelbladets första sida talas om frihet, men nederst på den andra sidan står att öfversättningsrätten är förbehållen förläggaren. Talaren tvekade ej att göra ännu större offer än man begärt af de bäda privilegierade stånden; han vore beredd att offra lugn, embete, hela sin personlighet, men ej sin öfvertygelse. Någon hade erinrat om huru Luther vid sitt fönster en gång reflekterade öfver de osynliga pelare som uppbära himmelens hvalf; men han hade dock hela sitt Hf att för Guds rike skaffa något synnerligt stöd på jorden. Likaså ville talaren nu då det gällde en för fäderneslandets framtid vigtig ändring, ha några synliga pelare för statsbyggnaden, och tyckte sig ej förtjena förebråelser för det han ej uteslutande litade på de osynliga. Doktor Ljungdahl ville endast, under den ställning frågan nu antagit, förklara att han i allo vidhöll sina vid förra riksdagen uttalade åsigter. I händelse af omröstning skulle han således, ej af subjektivt tycke utan tvingad sitt samvete, votera nej. Biskop Sundberg vidhöll äfven sin 1 reservationen uttalade öfvertygelse. Deri låg ej något trots, öfvermod eller egenkärlek, ty han hade längesedan offrat sin privata mening om de samfälda valen för regeringens auktoritet. Han böjde sig äfven för folkets opinion, som han erkände vara en makt att göra afseende på, och ett uttryck för det nya som måste fram i hvarje tid. Dock hade han tyckt sig finna att opposition utgjorde opinionens egentliga innehäll. Önskade att brådskan vid ändringen af det gamla ej måtte bli olycksbringande för landet, och ansåg ställningen sädan, att han måste gifva vika för omständigheternas tvång. Afstod utan nägon känsla af uppoffring sin sjelfskrifvenhet, men ej från sin öfvertygelse, och kunde derför ej gifva sitt bifall genom votering åt förslagst i dess nuvarande form. Biskop Beckman bemötte dr Rundgrens tal om gift och hänvisade, i händelse dertill funnes någon grund, på utvägen att krypa till korsets fot och bedja om förbarmande. För slaget är ej fullkomligt, der funnes mycket hö och strå, men man kan ej få något annat, som är fritt derifrån och måste nu antaga det bästa som för ögonblicket finns.