Presteståndet i går.
Vid den i går fortsatta diskussionen om repre-
sentationsförslaget uppträdde först biskop Fahl-
crantz, förklarande att frågans ställning sedan
gårdagen undergått en öfverraskande förändring.
Talaren ville derföre endast korteligen säga att
förslaget syntes honom sakna de principer för
samhällets begrepp, som för presteståndet böra
vara alltbestämmande, hvadan han icke kunde
dertill lemna sitt bifall.
Doktor Rundyren hade knappt upplefvat ett
sådant ögonblick som då han i förrgår möttes
af ordet: Voteringen börjar hos adeln. Det
förekom honom som då två armeer efter låug
parlament-ring ånyo upptaga striden, som skall
leda till seger eller nederlag. Deputationer och
adresser hade ej inverkat på honom, men att
den tredje fjerdedelen, som ännu erkändes så-
som svenska folkets representanter, uttalat sig,
innebar ett större hot än allt annat. Nu mår
ste man erkänna att det betyder något när
tre fjerdedelar af representationen sagt ej blott
att, utan ock huru reformen borde ske. Öviss
om han nu borde tala eller tiga, fann han dock
en kraftig maning att yttra sig, i Mills bok
om friheten, der det heter att äfven frihetens
motståndare kunna ha något att säga, som
vore värdt att lyssna till, och att sanningen
skulle kunna förlora på deras tystnad.
Talaren liknade förslagets brister vid gift-
korn, blandade uti en eljest god anrättning,
och medförande en säker om än långsam död.
Såsom sådana giftiga ingredienser betecknade
han kamrarnes lika behörighet, riksdagarnes
återkommande hvart år, att första kammarens
ledamöter ej uppbära arvode, deras rätt att af-
säga sig sin plats, deras underlägsna antal,
census-bestämmelsens likhet i alla län, ärender-
nas samtidiga föredragning, att kyrkomötet blott
har veto, men ej lagstiftningsrätt o. s. v. Trod-
de för öfrigt att med det nya statsskicket skul-
le gå som med Mills bok, der på titelbladets
första sida talas om frihet, men nederst på den
andra sidan står att öfversättningsrätten är för-
behållen förläggaren.
Talaren tvekade ej att göra ännu större of-
fer än man begärt af de bäda privilegierade
stånden; han vore beredd att offra lugn, em-
bete, hela sin personlighet, men ej sin öfverty-
gelse. Någon hade erinrat om huru Luther
vid sitt fönster en gång reflekterade öfver de
osynliga pelare som uppbära himmelens hvalf;
men han hade dock hela sitt Hf att för Guds
rike skaffa något synnerligt stöd på jorden.
Likaså ville talaren nu då det gällde en för fä-
derneslandets framtid vigtig ändring, ha några
synliga pelare för statsbyggnaden, och tyckte
sig ej förtjena förebråelser för det han ej ute-
slutande litade på de osynliga.
Doktor Ljungdahl ville endast, under den
ställning frågan nu antagit, förklara att han i
allo vidhöll sina vid förra riksdagen uttalade
åsigter. I händelse af omröstning skulle han
således, ej af subjektivt tycke utan tvingad
sitt samvete, votera nej.
Biskop Sundberg vidhöll äfven sin 1 reserva-
tionen uttalade öfvertygelse. Deri låg ej något
trots, öfvermod eller egenkärlek, ty han hade
längesedan offrat sin privata mening om de
samfälda valen för regeringens auktoritet. Han
böjde sig äfven för folkets opinion, som han
erkände vara en makt att göra afseende på, och
ett uttryck för det nya som måste fram i hvarje
tid. Dock hade han tyckt sig finna att oppo-
sition utgjorde opinionens egentliga innehäll.
Önskade att brådskan vid ändringen af det gamla
ej måtte bli olycksbringande för landet, och an-
såg ställningen sädan, att han måste gifva vika
för omständigheternas tvång. Afstod utan nä-
gon känsla af uppoffring sin sjelfskrifvenhet,
men ej från sin öfvertygelse, och kunde derför
ej gifva sitt bifall genom votering åt förslagst
i dess nuvarande form.
Biskop Beckman bemötte dr Rundgrens tal
om gift och hänvisade, i händelse dertill fun-
nes någon grund, på utvägen att krypa till
korsets fot och bedja om förbarmande. För
slaget är ej fullkomligt, der funnes mycket hö
och strå, men man kan ej få något annat, som
är fritt derifrån och måste nu antaga det bästa
som för ögonblicket finns.