SdAIlllla.
Dr Lundberg framställde åtskilliga betänklighe-
ter; men vid betraktande at ett afslags sannolika
följder och särskildt vid tanken på presternas ställ-
ning till församlingen, ville han åtminstone ej rö-
sta nej.
Doktor Arrhenius uppläste ett skriftligt anfö-
rande, som gick ut på att visa det nu framlaggda
förslagets brister och slutade med, att han atgaf
sin röst emot detsamma, då han ansåg vådan af
förslagets antagande blifva större än af dess för-
kastande. Doktor Rabe åter kom efter mycket tal
om kyrkans fiender, många om och men mot för-
slaget, till en alldeles motsatt åsigt, hvarföre han,
ehuru han fortfarande hyste stora betänkligheter
mot förslaget. förklarade sig likväl erna rösta för
detsamma. Kyrkoherden Otterströtn, som till en
början anmärkte, att ståndet genom sitt förut fat-
tade preliminära beslut att invänta frågans utgång
hos adeln till största delen beröfvat sina fortsatta
öfverläggningar all betydelse, uppträdde härefter.
Han upptog och vederlade med lika mycken skärpa
som satir flera af de anmärkningar föregående ta-
lare gjort mot förslaget, visade reformagitationens
och deputationernas betydelse. Det skulle för ho-
nom känts plågsamt, om hela landet med likgiltig-
het åsett, huru en fraktion hos adeln och presterna
upptest sig mot reformen. Han angrep i skarpa
ordalag den proklamation som ankommit från adeln
och utdelats i presteståndet med stor högtidlighet.
Han uppläste en del deraf, visande hurusom deri
lofvades presterna ära, men nesa åt Carl XV. Detta
var för mycket, och han ansåg att ståndet borde
kasta tillbaka detta cirkulär i junkrarnes ansigte.
Bland annat genmälde tal. doktor Petrellis ytt-
rande, att sedeförderfvet toge öfverhanden och att
tiden rågat sitt syndamått, dermed, att om så var,
hvilket han ej trodde, borde biskoparne och de
högvördige allraminst fortfara att förnöta en tredje-
del af sin tid vid riksdagarne. Han slutade med
att uppmana ståndet att fatta ett sädant beslut i
denna fråga, att den aktning, som man ville från-
känna detsamma, derigenom upprättades.
Härefter följde en ganska egen episod. Med an-
ledning af kyrkoherden Ötterströms yttrande, att
han önskade veta tmru adelsprokiamatienen inkom-
mit i ståndet och der blifvit utdelad, upplyste erke-
biskopen, att en gosse sannolikt från något tryckeri
kommit med dokumentet och hade vaktmästaren,
som vanligen plägar hända, utdelat detsamma åt
ståndets led möter. Det vore således en affär mel-
lan boktryckarpojken och ståndets vaktmästare. Om
dokumentet hade erkebiskopen ej tagit någon notis,
annars skulle han sannolikt ej tillåtit dess utde-
lande. Detta hade således ej skett med den hög-
tidlighet och ostentation kyrkoherden Otterström
påstått. På dokumentets autentika beskaffenhet
tillät sig erkebiskopen för öfrigt tvifla, helst han
erfarit att i dag hos ridderskapet och adeln en
dylik proklamation skulle utdelats, hvars innehåll
angaf att den skulle utgått från presteståndet och
utgöra ett Svar å adelus. Proklamationerna för-
klarade erkebisk. nen sig derföre anse för en my-
stifikation, men tillade: Kanske doktor Rundgren
kan upplysa något härom, efter han begärt ordet?,
Denne uppsteg nu, hållande dokumentet i handen,
amt förklarade, att då den som utfärdat nämnde
Poklamation talat i ständets namn, vore det ange-
läet för hvar och en enskild ledamot att atskudda
sig misstanken för delaktighet deri. För sin del
had han ingen kännedom om proklamationens
tillkomst. Ingen annan visste heller någonting
derym, hvarföre proklamationen förklarades för en
mytgifikation, då den hvarken offentligt utgått från
stänlet eller någou dess ledamot enskildt. Härom
skule officielt tillkännagifvande meddelas ridder-
skapt och adeln. Doktor Gumaelius förklarade
slutlren, att ståndet med förakt borde visa ifrån
sig hvarje beskyllning att ha kunnat utfärda ett
dylikt dokument.
Slutigen beslöts. att diskussionen härom skulle
i dagens protokoll inflyta.
I prestestandet anmälde sig i går ytterligare
15 talare för att deltaga i diskussionen. Den först
uppträdande talaren, prosten Palmlund, förkla-
rade i sitt anförande att han efter mogen pröfning
ej fruktade förslagets demokratiska tendens och
ansåg allt vidare uppskof farligt, samt derför skulle
rösta för förslaget.
Doktor Thyselius och prosten Bergman till-
kännagåfvo hrar för siv med några få ord att äfven
de skulle rösta för förslaget, hvars förtjenster vida
öfverstego dess brister, och enär sinnesstämningen
så väl hos folket i allmänhet som hos talarnes
kommnittenter var för förslaget.
Statsrådet Carlssen uppsteg derefter och visade
uti ett vältaligt föredrag det djupt rotade behofvet
af en representationsförändring, bygd icke på kor-
ppretionernas, utan på kommunens och länens grund.
Ir statsrådet vederlale äfven lika grundligt som
hofsamt de vigtigaste af de mot förslaget riktade an-
märkningarna, i synnerhet det falskai detpåståendet,
att en talrik klass besutna, smärre jordegare skulle
enligt den föreslagna renresentationsreformen för-
lora en nu innehafd valritt.
Man behöfver ej heller frukta det pressens in-
flytande, hvarom man i ståndet så mycket ordat
— yttrade talaren — ty hvad vore väl pressen an-
nat än det offentliga ordet af hvilket hvar och en
egde att begagna sig, oc med allmänhetens sti-
gande upplysning, blefve pressen allt mer och mer
ett uttryck af bildning och upplysning. Hr stats-
rådet tillstyrkte förslagets antagande, enär bland
annat dess förkastande skul!le föranleda en tid af
strid, till hvars framkallande fridens budbärare, i
synnerhet borde undvika att bidraga.
Prosten Meln, som redar instämt med biskop
Björek. instämde nu äfven med herr statsrådet.
Doktor Almqvist gisslade det fåtal prester och
adelsmän, som vore bättre rojalister än konun-
gen sjelf, och gjorde motstånd mot ett helt folk,
som samlat sig under konungens fana, representa-
tionsförslaget, och bad dem rädda sig med heder,
innan detta blefve för sent, och uppmanade dem
att besinna att konungs och folks gemensamma
ötvertygelse vore minst lika god som det egna
lilla jagets,, hvarför talaren äfven för sin del skulle
rösta för förslaget.
Biskop Annerstedt uppmanade presteståndet att
försvara kyrkan och fann förslaget ej öfverens-
stämmande med successionsordningen, hvarest det
på flera ställen talas om rikets ständer, samt kla-
gade svårligen öfver det tillträde til representa-
tionen, som lemnas män af alla protestantiska
trosbekännelser. Han skulle rösta emot detsamma,
Prosten Fant förklarade sig gilla så väl hr bisko-
pens som professor Flensburgs uttalade åsigter.
— Härefter uppstod prosten Bergvall, af hvars an-
— - MM IMIU—OÄMm Mm MM mHejHi HH vnnnnHnHnn mk kmMMMmMmMmmHk MMmkfkfkmkmHkåÅ OM i ob. .ezmbbbbeekbkbkkwkembeeo.eoeeeeee ee ee... h ll. mom om o oc o oocoopsio coop iohmi s o iogiyiöi mon... m oonnmnhöLJNN LNDIDLU . oo: zÅ. LL. OOOOOOOOO——————— — —- - - —X— LA —— 2