SdAIlllla. Dr Lundberg framställde åtskilliga betänkligheter; men vid betraktande at ett afslags sannolika följder och särskildt vid tanken på presternas ställning till församlingen, ville han åtminstone ej rösta nej. Doktor Arrhenius uppläste ett skriftligt anförande, som gick ut på att visa det nu framlaggda förslagets brister och slutade med, att han atgaf sin röst emot detsamma, då han ansåg vådan af förslagets antagande blifva större än af dess förkastande. Doktor Rabe åter kom efter mycket tal om kyrkans fiender, många om och men mot förslaget, till en alldeles motsatt åsigt, hvarföre han, ehuru han fortfarande hyste stora betänkligheter mot förslaget. förklarade sig likväl erna rösta för detsamma. Kyrkoherden Otterströtn, som till en början anmärkte, att ståndet genom sitt förut fattade preliminära beslut att invänta frågans utgång hos adeln till största delen beröfvat sina fortsatta öfverläggningar all betydelse, uppträdde härefter. Han upptog och vederlade med lika mycken skärpa som satir flera af de anmärkningar föregående talare gjort mot förslaget, visade reformagitationens och deputationernas betydelse. Det skulle för honom känts plågsamt, om hela landet med likgiltighet åsett, huru en fraktion hos adeln och presterna upptest sig mot reformen. Han angrep i skarpa ordalag den proklamation som ankommit från adeln och utdelats i presteståndet med stor högtidlighet. Han uppläste en del deraf, visande hurusom deri lofvades presterna ära, men nesa åt Carl XV. Detta var för mycket, och han ansåg att ståndet borde kasta tillbaka detta cirkulär i junkrarnes ansigte. Bland annat genmälde tal. doktor Petrellis yttrande, att sedeförderfvet toge öfverhanden och att tiden rågat sitt syndamått, dermed, att om så var, hvilket han ej trodde, borde biskoparne och de högvördige allraminst fortfara att förnöta en tredjedel af sin tid vid riksdagarne. Han slutade med att uppmana ståndet att fatta ett sädant beslut i denna fråga, att den aktning, som man ville frånkänna detsamma, derigenom upprättades. Härefter följde en ganska egen episod. Med anledning af kyrkoherden Ötterströms yttrande, att han önskade veta tmru adelsprokiamatienen inkommit i ståndet och der blifvit utdelad, upplyste erkebiskopen, att en gosse sannolikt från något tryckeri kommit med dokumentet och hade vaktmästaren, som vanligen plägar hända, utdelat detsamma åt ståndets led möter. Det vore således en affär mellan boktryckarpojken och ståndets vaktmästare. Om dokumentet hade erkebiskopen ej tagit någon notis, annars skulle han sannolikt ej tillåtit dess utdelande. Detta hade således ej skett med den högtidlighet och ostentation kyrkoherden Otterström påstått. På dokumentets autentika beskaffenhet tillät sig erkebiskopen för öfrigt tvifla, helst han erfarit att i dag hos ridderskapet och adeln en dylik proklamation skulle utdelats, hvars innehåll angaf att den skulle utgått från presteståndet och utgöra ett Svar å adelus. Proklamationerna förklarade erkebisk. nen sig derföre anse för en mystifikation, men tillade: Kanske doktor Rundgren kan upplysa något härom, efter han begärt ordet?, Denne uppsteg nu, hållande dokumentet i handen, amt förklarade, att då den som utfärdat nämnde Poklamation talat i ständets namn, vore det angeläet för hvar och en enskild ledamot att atskudda sig misstanken för delaktighet deri. För sin del had han ingen kännedom om proklamationens tillkomst. Ingen annan visste heller någonting derym, hvarföre proklamationen förklarades för en mytgifikation, då den hvarken offentligt utgått från stänlet eller någou dess ledamot enskildt. Härom skule officielt tillkännagifvande meddelas ridderskapt och adeln. Doktor Gumaelius förklarade slutlren, att ståndet med förakt borde visa ifrån sig hvarje beskyllning att ha kunnat utfärda ett dylikt dokument. Slutigen beslöts. att diskussionen härom skulle i dagens protokoll inflyta. I prestestandet anmälde sig i går ytterligare 15 talare för att deltaga i diskussionen. Den först uppträdande talaren, prosten Palmlund, förklarade i sitt anförande att han efter mogen pröfning ej fruktade förslagets demokratiska tendens och ansåg allt vidare uppskof farligt, samt derför skulle rösta för förslaget. Doktor Thyselius och prosten Bergman tillkännagåfvo hrar för siv med några få ord att äfven de skulle rösta för förslaget, hvars förtjenster vida öfverstego dess brister, och enär sinnesstämningen så väl hos folket i allmänhet som hos talarnes kommnittenter var för förslaget. Statsrådet Carlssen uppsteg derefter och visade uti ett vältaligt föredrag det djupt rotade behofvet af en representationsförändring, bygd icke på korppretionernas, utan på kommunens och länens grund. Ir statsrådet vederlale äfven lika grundligt som hofsamt de vigtigaste af de mot förslaget riktade anmärkningarna, i synnerhet det falskai detpåståendet, att en talrik klass besutna, smärre jordegare skulle enligt den föreslagna renresentationsreformen förlora en nu innehafd valritt. Man behöfver ej heller frukta det pressens inflytande, hvarom man i ståndet så mycket ordat — yttrade talaren — ty hvad vore väl pressen annat än det offentliga ordet af hvilket hvar och en egde att begagna sig, oc med allmänhetens stigande upplysning, blefve pressen allt mer och mer ett uttryck af bildning och upplysning. Hr statsrådet tillstyrkte förslagets antagande, enär bland annat dess förkastande skul!le föranleda en tid af strid, till hvars framkallande fridens budbärare, i synnerhet borde undvika att bidraga. Prosten Meln, som redar instämt med biskop Björek. instämde nu äfven med herr statsrådet. Doktor Almqvist gisslade det fåtal prester och adelsmän, som vore bättre rojalister än konungen sjelf, och gjorde motstånd mot ett helt folk, som samlat sig under konungens fana, representationsförslaget, och bad dem rädda sig med heder, innan detta blefve för sent, och uppmanade dem att besinna att konungs och folks gemensamma ötvertygelse vore minst lika god som det egna lilla jagets,, hvarför talaren äfven för sin del skulle rösta för förslaget. Biskop Annerstedt uppmanade presteståndet att försvara kyrkan och fann förslaget ej öfverensstämmande med successionsordningen, hvarest det på flera ställen talas om rikets ständer, samt klagade svårligen öfver det tillträde til representationen, som lemnas män af alla protestantiska trosbekännelser. Han skulle rösta emot detsamma, Prosten Fant förklarade sig gilla så väl hr biskopens som professor Flensburgs uttalade åsigter. — Härefter uppstod prosten Bergvall, af hvars an— MM IMIU—OÄMm Mm MM mHejHi HH vnnnnHnHnn mk kmMMMmMmMmmHk MMmkfkfkmkmHkåÅ OM i ob. .ezmbbbbeekbkbkkwkembeeo.eoeeeeee ee ee... h ll. mom om o oc o oocoopsio coop iohmi s o iogiyiöi mon... m oonnmnhöLJNN LNDIDLU . oo: zÅ. LL. OOOOOOOOO——————— — ——X— LA —— 2