mack vilja afslå der nuvarande förslag, genom hvilket i
just dessa fördelar skola vinnas, Erinrade om, buy
ståndaförfattningen värnat friheten 168220ch 19:
Då borgare- och bondestånden, som väl måtte dNna
sina egna intressen, ej funnit några betänl-tgheter
deremot, att en del af det förras ledsnöter ute-
slutas, och.att mindre städer hädaneft. måste förena
sig med flera om en riksdagsman — såsom de hit-
ills frivilligt gjort — borde presterna vara i det
allet obekymrade. Hvad nedre kammarens något
större makt i beskattningsfrågor anginge, påminde
al. om det fria England, der underhuset allena har
peskattningen i sin hand — utan våda för konun-
;amakten och konservativa intressen. Presterska-
pets sjelfständiga ställning å kyrkomötet vore det
västa i hela förslaget. Varnade mot ett afslag; då
let gäller att skydda egna företrädesrättigheter
ch hindra rättvisa mot andra blir motståndets mod
snarare öfvermod. Franska emigranterna på 1790-
.alet visade detta slags mod, men slutade med att
itervända och foga sig i de nya förhållandena.
Beklagade att ståndet genom sitt beslut i måndags
hindrat sig sjelft att föregå ridderskapet och adeln
med ett godt föredöme: dermed skulle presterna
handlat värdigare och ökat sitt inflytande.
Biskop Beckman uppträdde äfven met ett lifligt
och kraftfullt föredrag för reformen. Stånden kun-
na e) längre uppbära den makt, de med formell
rätt ännu innehafva. Tal. vill ej, att den protestan-
tiske presteu skall på munkartadt sätt isoleras från
det borgerlig lifvet, men hans egentliga uppgift
ålägger honom dock en viss återhållsamhet i för-
hållande till rent verldsliga angelägenheterna.
Presternas nuva:ande abnorma politiska ställning
vore till stor skam för kyrkan, och medelbart äfven
för det borgerligy samhället. Just från kyrkans
och presternas Smpunkt fann tal. en genomgri-
pande förändriig nödvändig. Vid öfvervägande
af anmärkningarne mot det nuvarande förslaget
fann tal., att prestesåndet saknade skäl att säga
nej. Tal. upptog och gendref derefter flera af hut-
vudinvändningarne mö förslaget; visade att det ej
medförde ett afbrott i wn historiska utvecklingen,
utan en återgång till af gammalt nationella insti-
tutioner, vederlade farhåprna för ett bondregemen-
te, hvilka berodde på en srvexling af jordbrukar-
intresset och jordbrukanesg intressen, som i
sanning äro både mångahada och likartade med
öfriga samhällsklassers. Twdrägten i landet är
stor, den gränsar till moralisi upplösning; må man
derför gripa tillfället till försming. För kyrkan
förderfliga åtgärder äro vissetligsn möjliga under
det nya tillståndet; men deäro gannolika. om
motståndet förlänges. Slöt mel uttalande af varma
förhoppningar och en kraftig tilstyrkan att säga ja.
Doktor Flensburg yttrade sigmot förslaget. En
obegränsad sjelftillräcklighet ch sjelfförtroende
gaf sin prägel åt hr doktorns hea uppträdande —
ton, argumenter och språk, ja ti och med åt de
misslyckade försöken att stundom sa sig anspråks-
lös. Tal. fann ej tiden inne för Prsterna att aaf-
säga sig pligten att deltaga i den orgerliga lag-
stiftningen,. Att Guds rike ej är af onna verlden,
medgaf tal., men fann i detta bibelsyåk snarare
ett stöd för presternas politiska verksarhet, då de
ju skola omsätta kristendomen i de borerliga förs
hållandena och inrättningarne. Berömd de privi-
legieradeståndens riksdagsverksamhet; sakade kon-
servativa garantier i första kammaren oclfann ko-
nungamakten hotad.
Biskop Anjou uppehöll sig blott vid de- hårda
orättvisan mot de genom förslaget uteslutne, förut
politiskt berättigade, och såg deri tillräckliganled-
ning att rösta nej.
Hofpredikanten Rosenius talade med en srma
och i en sånnt presterlig anda, som ej kunde anat
än göra ett gripande intryck, sade sig ej varabe-
vandrad i politikens irrgångar, hvilka han ock tyn
böra vara främmande för presten; han räknadee;j
för något fel, att ej ha tagit lektioner hos Mette.
nich. Samhället är sjukt, mycket sjukt.; en yttrin
deraf är tvedrägten, nu mer hotande och vred, äl.
någonsin; regeringen har insett vådan och erbjudit
ett försoningsförslag. Må man omfatta det, och vi
skola kunna, såsom 1593, åter utropa: nu är Sverge
vordet en man! Vi kunna då sträcka handen med
förtröstan till bröderna på andra sidan Kölen. För-
slaget kan ha fel; ingen menniska, ej Gud fader i
himmelen kan bjuda ett annat, som förenar allas
meningar. Tal. fann ej för tidigt att befria folket
ur den urvuxna tvångströjan. Han vågade t. o. m.
kasta en blick öfver Atlanten och fann der bland
det fria folket (— här angrepos flera högvördige af
en svår hosta —) en glädjande syn, som han enkelt
och vackert skildrade.
Presten Moberger talade för förslaget i ett glän-
sande qvickt föredrag, hvars sarkasmer flögo som
pilspetsar kring de högvördige, hvilka tydligen
blefvo litet heta om öronen. Vår vördade talman
— yttrar han — börjar bli trött; högvördiga stån-
det är uttröttadt; och sjelf har jag ej mycket kraf-
ter qvar. Lyckönskar derföre ståndet att jag ej
är någon professor, som kan hålla snillrika före-
drag, utan vill tala kort, som en anspråkslös svensk
prest anstår. Biskop Anjou hade sjelf medgifvit,
att han i sin beräkning öfver de uteslutne glömt
någonting; och det medgifvandet vore en obestrid-
lig sanning; han hade glömt de många, som få po-
litiska rättigheter genom förslaget; det är en be-
tänklig räkning, der man glömmer kredit och blott
upptager debet. Att de uteslutne förlora en för
dem mycket dyrbar, rätt, måste tal., hvilken i
mer än 30 år varit prest och hållit många elek-
torsval, bestrida: de små hemmansdelarnes egare
ha föga deltagit i valen. För öfrigt behöfde hon-
deståndet inga advokater; talaren ville önska att
högvördiga ståndet förstode sina intressen lika bra,
som bönderne förstå sina. — Det var ,med bäfvan
tillät sig talaren att bemöta doktor Flensburg; ville
säga hr doktorn, att genom hans föredrag gått ett
betydligt katolskt drag. Hvar och en som stu-
derat teologi — och äfven jag har varit i Arka-
lien, — vet att katolska kyrkan skall helga alla
verldsliga substanser, som det heter. Men hel-
sandet blir oftast blott en fernissa på ytan; man
får ackomodera sig rätt mycket; när jag talar om
ackomodationsteorien, förstå nog de lärde i ståndet
hvad jag menar. I fråga om presternas helsosamma
inflytande på riksdagen, ville talaren erinra om
ett par fakta. : Vid 1815 års riksdag proponerade
regeringen bränvinsbränningens inställande, men
se, det rönte hårdt motstånd hos presterna. Bi-
Skopen i Westerås — iag menar ei den gam nu
j
:
4
;