mack vilja afslå der nuvarande förslag, genom hvilket i just dessa fördelar skola vinnas, Erinrade om, buy ståndaförfattningen värnat friheten 168220ch 19: Då borgareoch bondestånden, som väl måtte dNna sina egna intressen, ej funnit några betänl-tgheter deremot, att en del af det förras ledsnöter uteslutas, och.att mindre städer hädaneft. måste förena sig med flera om en riksdagsman — såsom de hitills frivilligt gjort — borde presterna vara i det allet obekymrade. Hvad nedre kammarens något större makt i beskattningsfrågor anginge, påminde al. om det fria England, der underhuset allena har peskattningen i sin hand — utan våda för konun;amakten och konservativa intressen. Presterskapets sjelfständiga ställning å kyrkomötet vore det västa i hela förslaget. Varnade mot ett afslag; då let gäller att skydda egna företrädesrättigheter ch hindra rättvisa mot andra blir motståndets mod snarare öfvermod. Franska emigranterna på 1790.alet visade detta slags mod, men slutade med att itervända och foga sig i de nya förhållandena. Beklagade att ståndet genom sitt beslut i måndags hindrat sig sjelft att föregå ridderskapet och adeln med ett godt föredöme: dermed skulle presterna handlat värdigare och ökat sitt inflytande. Biskop Beckman uppträdde äfven met ett lifligt och kraftfullt föredrag för reformen. Stånden kunna e) längre uppbära den makt, de med formell rätt ännu innehafva. Tal. vill ej, att den protestantiske presteu skall på munkartadt sätt isoleras från det borgerlig lifvet, men hans egentliga uppgift ålägger honom dock en viss återhållsamhet i förhållande till rent verldsliga angelägenheterna. Presternas nuva:ande abnorma politiska ställning vore till stor skam för kyrkan, och medelbart äfven för det borgerligy samhället. Just från kyrkans och presternas Smpunkt fann tal. en genomgripande förändriig nödvändig. Vid öfvervägande af anmärkningarne mot det nuvarande förslaget fann tal., att prestesåndet saknade skäl att säga nej. Tal. upptog och gendref derefter flera af hutvudinvändningarne mö förslaget; visade att det ej medförde ett afbrott i wn historiska utvecklingen, utan en återgång till af gammalt nationella institutioner, vederlade farhåprna för ett bondregemente, hvilka berodde på en srvexling af jordbrukarintresset och jordbrukanesg intressen, som i sanning äro både mångahada och likartade med öfriga samhällsklassers. Twdrägten i landet är stor, den gränsar till moralisi upplösning; må man derför gripa tillfället till försming. För kyrkan förderfliga åtgärder äro vissetligsn möjliga under det nya tillståndet; men deäro gannolika. om motståndet förlänges. Slöt mel uttalande af varma förhoppningar och en kraftig tilstyrkan att säga ja. Doktor Flensburg yttrade sigmot förslaget. En obegränsad sjelftillräcklighet ch sjelfförtroende gaf sin prägel åt hr doktorns hea uppträdande — ton, argumenter och språk, ja ti och med åt de misslyckade försöken att stundom sa sig anspråkslös. Tal. fann ej tiden inne för Prsterna att aafsäga sig pligten att deltaga i den orgerliga lagstiftningen,. Att Guds rike ej är af onna verlden, medgaf tal., men fann i detta bibelsyåk snarare ett stöd för presternas politiska verksarhet, då de ju skola omsätta kristendomen i de borerliga förs hållandena och inrättningarne. Berömd de privilegieradeståndens riksdagsverksamhet; sakade konservativa garantier i första kammaren oclfann konungamakten hotad. Biskop Anjou uppehöll sig blott vid dehårda orättvisan mot de genom förslaget uteslutne, förut politiskt berättigade, och såg deri tillräckliganledning att rösta nej. Hofpredikanten Rosenius talade med en srma och i en sånnt presterlig anda, som ej kunde anat än göra ett gripande intryck, sade sig ej varabevandrad i politikens irrgångar, hvilka han ock tyn böra vara främmande för presten; han räknadee;j för något fel, att ej ha tagit lektioner hos Mette. nich. Samhället är sjukt, mycket sjukt.; en yttrin deraf är tvedrägten, nu mer hotande och vred, äl. någonsin; regeringen har insett vådan och erbjudit ett försoningsförslag. Må man omfatta det, och vi skola kunna, såsom 1593, åter utropa: nu är Sverge vordet en man! Vi kunna då sträcka handen med förtröstan till bröderna på andra sidan Kölen. Förslaget kan ha fel; ingen menniska, ej Gud fader i himmelen kan bjuda ett annat, som förenar allas meningar. Tal. fann ej för tidigt att befria folket ur den urvuxna tvångströjan. Han vågade t. o. m. kasta en blick öfver Atlanten och fann der bland det fria folket (— här angrepos flera högvördige af en svår hosta —) en glädjande syn, som han enkelt och vackert skildrade. Presten Moberger talade för förslaget i ett glänsande qvickt föredrag, hvars sarkasmer flögo som pilspetsar kring de högvördige, hvilka tydligen blefvo litet heta om öronen. Vår vördade talman — yttrar han — börjar bli trött; högvördiga ståndet är uttröttadt; och sjelf har jag ej mycket krafter qvar. Lyckönskar derföre ståndet att jag ej är någon professor, som kan hålla snillrika föredrag, utan vill tala kort, som en anspråkslös svensk prest anstår. Biskop Anjou hade sjelf medgifvit, att han i sin beräkning öfver de uteslutne glömt någonting; och det medgifvandet vore en obestridlig sanning; han hade glömt de många, som få politiska rättigheter genom förslaget; det är en betänklig räkning, der man glömmer kredit och blott upptager debet. Att de uteslutne förlora en för dem mycket dyrbar, rätt, måste tal., hvilken i mer än 30 år varit prest och hållit många elektorsval, bestrida: de små hemmansdelarnes egare ha föga deltagit i valen. För öfrigt behöfde hondeståndet inga advokater; talaren ville önska att högvördiga ståndet förstode sina intressen lika bra, som bönderne förstå sina. — Det var ,med bäfvan tillät sig talaren att bemöta doktor Flensburg; ville säga hr doktorn, att genom hans föredrag gått ett betydligt katolskt drag. Hvar och en som studerat teologi — och äfven jag har varit i Arkalien, — vet att katolska kyrkan skall helga alla verldsliga substanser, som det heter. Men helsandet blir oftast blott en fernissa på ytan; man får ackomodera sig rätt mycket; när jag talar om ackomodationsteorien, förstå nog de lärde i ståndet hvad jag menar. I fråga om presternas helsosamma inflytande på riksdagen, ville talaren erinra om ett par fakta. : Vid 1815 års riksdag proponerade regeringen bränvinsbränningens inställande, men se, det rönte hårdt motstånd hos presterna. BiSkopen i Westerås — iag menar ei den gam nu j : 4 ;