As BILL A OC U AV SICVARSLARNANM SACSAR VVE TASA AVERMV NIfe
utdöma ståndsförfattningen. Han erkänner det obil-
liga i sjelfskrifvenheten, anser att många som nu
icke åtnjuta representationsrätt må komma i be-
sittning deraf, men hvad han aldrig vill utplåna
är ståndsväsendets eviga och oförstörbara verklig-
heter — och till dessa åsigter har tal. kommit ge-
nom att studera den store och oöfverträfflige filo-
sofen Boströms system. — Fadern till detta förslag
är mig väl bekant, jag är landsman till honom,
han är vestgöte som jag, för 20 år sedan är han
född och hans dopnamn är Delenda Carthago.
Han är uppfostrad till att oupphörligt predika ständs-
författningens oduglighet och fortfar dermed, tills
han gjort oss dötva och blinda; derigenom kan han
vinna det bifall, som ej står att förvärfva på öfver-
tygelsens väg. Hun utbreder sin inflytelse öfver
hela landet och i skepnad af en ljusens engel har
han smugit sig in i konungens egen rådskammare
(enhällig storm af hyssjningar)... Hans röst höres
i pressen, och öfverallt för han fräckhetens språk.
Än dristar han uppmana soldaten att icke lyda sitt
befäl, än djerfs han i sitt vanvett påstå att konun-
gen sjelf skall sätta sig i spetsen för revolutionen.
Carthago föll och Rom — föll också. — Adeln bör
hysa sonliga känslor för forntiden, broderliga för
samtiden och faderliga för efterverlden. Den visar
sina sonliga känslor genom att vörda traditionerna,
sina broderliga derigenom att den afslår represen-
tationsförslaget, men på samma gång med ett hand-
slag lofvar folket ett annat, bättre och grundadt
på stånd, samt sina faderliga genom att öfverlemna
det arf åt efterkommande, som den sjelf emottagit.
Med anledning af justitieministerns yttrande att
förslaget icke kommer att öfvergifvas ifall det nu
faller genom en knapp majoritet, sade tal.: Ers ex-
cellens, jag skall. yttra mig med all tillbörlighet,
förlåt om mannen ur skuggan vågar ställa en erin-
ring till er, omstrålad af konungagunstens och po-
pularitetens dubbelgloria, och påstå att ert yttrande
var oklokt och oförsigtigt — oklokt, ty det innebär
ett hot, oförsigtigt, ty ännu har väl ej frågan före-
kommit i rådskammaren, och det kan hända att
vicevärden uppgjort räkningen utan värden. Folket
älskar att tro det konungen sjelf dikterar sina be-
slut och löften, och icke ministern (starkt bifall
och hyssjningar). Kungen rår ej om morgondagen,
än mindre ministern. Huru många af de valsedlar
som komma att nedläggas i urnan, tror ni väl, äro
utiryck af en sann och frimodig öfvertygelse (ljud-
liga hyssjningar. Landtmarskalken äskar upprepade
gånger ljud med klubban.) En stor del af de ta-
lare, som yttrat sig för förslaget, ha förklarat att
de se många vådor och brister deri, men att de
finna sig nödsakade att antaga det af brist på nå-
got bättre. Förnuttigare är då att rösta emot och
derigenom skätta möjlighet att få ett annat. HFör-
lora förslagets motståndare segern och inträffa stora
olyckor för landet till följd deraf, kunna de trygga
sig vid tanken på att då menniskan gjort allt hvad
i heunes förmåga står för att afvärja ett ondt, blir
hon icke längre tillräknelig derför.
Kammarherren Fahknebjelm besvarade den siste
talarens djerfva beskyllning mot adeln, att den vid
rösternas afgifvande ej kommer att följa sin öfver-
tygelse. Han giliar det kungl. förslaget derföre
att det är bygdt på den fastaste ar alla grunder,
neml. rätten, och icke föreskritver en graderad
röstskala. Han anser sig såsom representant på
riddarhuset ej representera adelns utan folkets im-
tressen och derföre böra ha det sednares bästa till
sitt ögonmärke. Han hyser förtroende till svenska
folket och antager sålunda förslaget utan fruktan.
Han känner endast ett nedsudladt blad i sitt lands
historia, och det handlar om mågot som hände för
ett århundrade sedan på en tid, då riddarhuset icke
kunde klaga öfver att ha för liten makt.
Frib. Stjernblad är öfvertygad om att det finnes
så mycket absolut dåligt i vår nuvarande riksdags-
ordning, att han antager regeringens förslag, ehuru
han skulle önska åtskilliga ändringar deri.
Advokatfiskalen Printzenskölå yttrade: Carl
XIV, den bäste och störste af Sveriges konungar,
har sagt att fyrståndsrepresentationen är ett palla-
dium för detta lands sjeliständighet. Nu kommer
en ung man, som ej kan eva mycken erfarenhet,
och vågar säga till sonsonen af denne store stam-
fader, att fyrståndsrepresentationens grund är för-
vittrad. Tal. som deltagit i riksdagsiörhandlingar
sedan år 1823, protesterar högtidligt mot detta på-
stående. Nej, herr friherre och författare till för-
slaget, ni har hemtat era åsigter från pressen, hvars
makt på sednare tider, till mehn för fosterlandet,
blifvit allt större och större. Ledamöter af bonde-
ständet, som röstat för förslaget, ha uppriktigt er-
känt att de af fruktan för pressen ej vågat göra
annorlunda. Det är denna press som uppretat det
annars lugna, okunniga och lättstyrda tolket, det
är den som framkallat älla adresser och kanske
inom sjeifva adecin skall gvitva frågan en olycklig
utgång. Värst af alli är att den fått konungens
rädskammare på sin sida. Frih. De Geer har an-
märkt att adeln försummar sina representativa plig-
ter och att ofta högst få äro synliga på sina plat-
ser å riddarhuset. Hvad göres väl behof ar så
många? 435 erfarne män äro ju nog för att afgöra
de flesta frågor, och det tjenar då ingenting till
att fiera hundra försätta sin dyrbara tid. Nej, herr
friherre, adeln har en ädlare uppgift att lösa; då
fiende nalkas, då förslag ofvan- och nedifrån hota
att förstöra folkets urgamla frihet, då skall adeln
samlas, gifva råd och säga nej. Genom pressens
åtgörande har det nu gått så långt att rykten äro
gängse bland den lägsta befolkningen i samhället,
att konungamakten inom kort skall störtas. Hvad
skola vi med konung och riksdag, som kosta mil-
lioner, säga de; vi kunna ju i stället skaffa oss en
president och atflöna honom med 20,000 rdr. — Jag
säger nej tlll förslaget.
Brukspatronen Vv, Fitinghof yttrade sig för för-
slaget.
Majoren Vv. Kremer beklagade den riktning dis-
kussionen tagit. Han tadlade de personliga anfall,
hvartill några talare gjort sig skyldiga, och öfver-
gick derpå till sjeltva frågan. De åsigter han
framställde voro hufvudsakligen: man behöfver ej
frukta alltför mycken oro i landet genom ett af-
slag; deremot äro förslagets brister så stora, att
dess antagande innebär svåra faror. Reform är
behöflig, men så brådtom är det icke med saken,
att den icke tål något uppskof. Det är lättare
att göra ändringar i förslaget, innan det blir grund-
lag, än sedan det blifvit det. Han ämnar derföre
rösta för afslag.
Professoren grefve Hamilton sade sig ha varit
förslagets motståndare ända till dess att konun-
gens rådgifvare gifvit tillkänna att förslaget kom-
mer att änyo oförändradt framläggas ifall det nu
faller. Ehuru vådorna af förslagets antagande stå