As BILL A OC U AV SICVARSLARNANM SACSAR VVE TASA AVERMV NIfe utdöma ståndsförfattningen. Han erkänner det obilliga i sjelfskrifvenheten, anser att många som nu icke åtnjuta representationsrätt må komma i besittning deraf, men hvad han aldrig vill utplåna är ståndsväsendets eviga och oförstörbara verkligheter — och till dessa åsigter har tal. kommit genom att studera den store och oöfverträfflige filosofen Boströms system. — Fadern till detta förslag är mig väl bekant, jag är landsman till honom, han är vestgöte som jag, för 20 år sedan är han född och hans dopnamn är Delenda Carthago. Han är uppfostrad till att oupphörligt predika ständsförfattningens oduglighet och fortfar dermed, tills han gjort oss dötva och blinda; derigenom kan han vinna det bifall, som ej står att förvärfva på öfvertygelsens väg. Hun utbreder sin inflytelse öfver hela landet och i skepnad af en ljusens engel har han smugit sig in i konungens egen rådskammare (enhällig storm af hyssjningar)... Hans röst höres i pressen, och öfverallt för han fräckhetens språk. Än dristar han uppmana soldaten att icke lyda sitt befäl, än djerfs han i sitt vanvett påstå att konungen sjelf skall sätta sig i spetsen för revolutionen. Carthago föll och Rom — föll också. — Adeln bör hysa sonliga känslor för forntiden, broderliga för samtiden och faderliga för efterverlden. Den visar sina sonliga känslor genom att vörda traditionerna, sina broderliga derigenom att den afslår representationsförslaget, men på samma gång med ett handslag lofvar folket ett annat, bättre och grundadt på stånd, samt sina faderliga genom att öfverlemna det arf åt efterkommande, som den sjelf emottagit. Med anledning af justitieministerns yttrande att förslaget icke kommer att öfvergifvas ifall det nu faller genom en knapp majoritet, sade tal.: Ers excellens, jag skall. yttra mig med all tillbörlighet, förlåt om mannen ur skuggan vågar ställa en erinring till er, omstrålad af konungagunstens och popularitetens dubbelgloria, och påstå att ert yttrande var oklokt och oförsigtigt — oklokt, ty det innebär ett hot, oförsigtigt, ty ännu har väl ej frågan förekommit i rådskammaren, och det kan hända att vicevärden uppgjort räkningen utan värden. Folket älskar att tro det konungen sjelf dikterar sina beslut och löften, och icke ministern (starkt bifall och hyssjningar). Kungen rår ej om morgondagen, än mindre ministern. Huru många af de valsedlar som komma att nedläggas i urnan, tror ni väl, äro utiryck af en sann och frimodig öfvertygelse (ljudliga hyssjningar. Landtmarskalken äskar upprepade gånger ljud med klubban.) En stor del af de talare, som yttrat sig för förslaget, ha förklarat att de se många vådor och brister deri, men att de finna sig nödsakade att antaga det af brist på något bättre. Förnuttigare är då att rösta emot och derigenom skätta möjlighet att få ett annat. HFörlora förslagets motståndare segern och inträffa stora olyckor för landet till följd deraf, kunna de trygga sig vid tanken på att då menniskan gjort allt hvad i heunes förmåga står för att afvärja ett ondt, blir hon icke längre tillräknelig derför. Kammarherren Fahknebjelm besvarade den siste talarens djerfva beskyllning mot adeln, att den vid rösternas afgifvande ej kommer att följa sin öfvertygelse. Han giliar det kungl. förslaget derföre att det är bygdt på den fastaste ar alla grunder, neml. rätten, och icke föreskritver en graderad röstskala. Han anser sig såsom representant på riddarhuset ej representera adelns utan folkets imtressen och derföre böra ha det sednares bästa till sitt ögonmärke. Han hyser förtroende till svenska folket och antager sålunda förslaget utan fruktan. Han känner endast ett nedsudladt blad i sitt lands historia, och det handlar om mågot som hände för ett århundrade sedan på en tid, då riddarhuset icke kunde klaga öfver att ha för liten makt. Frib. Stjernblad är öfvertygad om att det finnes så mycket absolut dåligt i vår nuvarande riksdagsordning, att han antager regeringens förslag, ehuru han skulle önska åtskilliga ändringar deri. Advokatfiskalen Printzenskölå yttrade: Carl XIV, den bäste och störste af Sveriges konungar, har sagt att fyrståndsrepresentationen är ett palladium för detta lands sjeliständighet. Nu kommer en ung man, som ej kan eva mycken erfarenhet, och vågar säga till sonsonen af denne store stamfader, att fyrståndsrepresentationens grund är förvittrad. Tal. som deltagit i riksdagsiörhandlingar sedan år 1823, protesterar högtidligt mot detta påstående. Nej, herr friherre och författare till förslaget, ni har hemtat era åsigter från pressen, hvars makt på sednare tider, till mehn för fosterlandet, blifvit allt större och större. Ledamöter af bondeständet, som röstat för förslaget, ha uppriktigt erkänt att de af fruktan för pressen ej vågat göra annorlunda. Det är denna press som uppretat det annars lugna, okunniga och lättstyrda tolket, det är den som framkallat älla adresser och kanske inom sjeifva adecin skall gvitva frågan en olycklig utgång. Värst af alli är att den fått konungens rädskammare på sin sida. Frih. De Geer har anmärkt att adeln försummar sina representativa pligter och att ofta högst få äro synliga på sina platser å riddarhuset. Hvad göres väl behof ar så många? 435 erfarne män äro ju nog för att afgöra de flesta frågor, och det tjenar då ingenting till att fiera hundra försätta sin dyrbara tid. Nej, herr friherre, adeln har en ädlare uppgift att lösa; då fiende nalkas, då förslag ofvanoch nedifrån hota att förstöra folkets urgamla frihet, då skall adeln samlas, gifva råd och säga nej. Genom pressens åtgörande har det nu gått så långt att rykten äro gängse bland den lägsta befolkningen i samhället, att konungamakten inom kort skall störtas. Hvad skola vi med konung och riksdag, som kosta millioner, säga de; vi kunna ju i stället skaffa oss en president och atflöna honom med 20,000 rdr. — Jag säger nej tlll förslaget. Brukspatronen Vv, Fitinghof yttrade sig för förslaget. Majoren Vv. Kremer beklagade den riktning diskussionen tagit. Han tadlade de personliga anfall, hvartill några talare gjort sig skyldiga, och öfvergick derpå till sjeltva frågan. De åsigter han framställde voro hufvudsakligen: man behöfver ej frukta alltför mycken oro i landet genom ett afslag; deremot äro förslagets brister så stora, att dess antagande innebär svåra faror. Reform är behöflig, men så brådtom är det icke med saken, att den icke tål något uppskof. Det är lättare att göra ändringar i förslaget, innan det blir grundlag, än sedan det blifvit det. Han ämnar derföre rösta för afslag. Professoren grefve Hamilton sade sig ha varit förslagets motståndare ända till dess att konungens rådgifvare gifvit tillkänna att förslaget kommer att änyo oförändradt framläggas ifall det nu faller. Ehuru vådorna af förslagets antagande stå