get, som skulle föra till mig en förmögenhet,
gick till segels för att nå Frankrike — jag ha-
de besegrat menniskorna, men icke ödet. En
storm steg upp och oceanen uppslukade allt.
Jag har nu blott några louisdorer qvar, intet
mera, icke en gång min frihet, ty den tillhör
mina kreditorer, som jag har sammankallat och
som vänta mig här. Jag trodde icke att du
ilskade mig, Emelie, och det var icke min me-
ning att bönfalla om deras medlidande. Tvun-
gen att skiljas från dig och böja mig för ödet-
som öfverväldigar mig, tänkte jag beröfva mig,
sjelf lifvet.
— Du ville dö! ropade hon.
— Men nun önskar jag lefva, då du älskar mig.
— Remond, lofva mig att du icke traktar
efter ditt lif. Det anstår icke mig att vilja lära
dig vara modig; jag kan blott tiga och beundra
dig. Om jag också har lidit, hvad har mina li-
danden varit mot dina? Du har kunnat nära
misstroende mot mig under det att du skänkte
mig rikedom och lycka, men du skall icke längre
kunna det nu, då armodet sätter mig på prof.
Du har kämpat allena, men från och med nu
skola vi strida tillsammans. Låt oss se, min
vän, för hur stor summa vill man beröfva dig
din frihet? Hvilka äro de personer som du vän-
tar i dag? Nämn mig dem, jag vill mottaga
dem och kasta mig för deras fötter. De låta
kanhända beveka sig af en makas tårar och bö-
ner. Fruktar du för att jag skall ödmjuka mig
för dessa känslolösa själar? O, min Gud, hvar-
till gagnar nu en falsk stolthet? På sådant må
vi icke tänka mer, min vän, utan blott på att
frälsa dig. Ja, jag vill bönfalla dem om hjelp;
jag vill se dem alla. (Forts.)