get, som skulle föra till mig en förmögenhet, gick till segels för att nå Frankrike — jag hade besegrat menniskorna, men icke ödet. En storm steg upp och oceanen uppslukade allt. Jag har nu blott några louisdorer qvar, intet mera, icke en gång min frihet, ty den tillhör mina kreditorer, som jag har sammankallat och som vänta mig här. Jag trodde icke att du ilskade mig, Emelie, och det var icke min mening att bönfalla om deras medlidande. Tvungen att skiljas från dig och böja mig för ödetsom öfverväldigar mig, tänkte jag beröfva mig, sjelf lifvet. — Du ville dö! ropade hon. — Men nun önskar jag lefva, då du älskar mig. — Remond, lofva mig att du icke traktar efter ditt lif. Det anstår icke mig att vilja lära dig vara modig; jag kan blott tiga och beundra dig. Om jag också har lidit, hvad har mina lidanden varit mot dina? Du har kunnat nära misstroende mot mig under det att du skänkte mig rikedom och lycka, men du skall icke längre kunna det nu, då armodet sätter mig på prof. Du har kämpat allena, men från och med nu skola vi strida tillsammans. Låt oss se, min vän, för hur stor summa vill man beröfva dig din frihet? Hvilka äro de personer som du väntar i dag? Nämn mig dem, jag vill mottaga dem och kasta mig för deras fötter. De låta kanhända beveka sig af en makas tårar och böner. Fruktar du för att jag skall ödmjuka mig för dessa känslolösa själar? O, min Gud, hvartill gagnar nu en falsk stolthet? På sådant må vi icke tänka mer, min vän, utan blott på att frälsa dig. Ja, jag vill bönfalla dem om hjelp; jag vill se dem alla. (Forts.)