Lyckans Hjul.
Af August Arnould.
(Forts. fr. föreg. 4)
— Du har sagt mig, att hon ej ägde din
kärlek, och jag har trott dig.
— Ja, i sanning, fortfor han, förtroendet är
rena själars dygd, och tvifvel är ett förnärman-
de mot den, man älskar. Då jag gifte mig
med dig, insåg jag hela vidden af det ansvar,
jag iklädde mig. Det var ej nog att jag äl-.
skade dig, min kärlek måste skapa din lycka. -
— Har du hört, att jag beklagat mig, min
vän? i
— Hör mig utan afbrott. Jag drog mig
undan din mosters vänskap och åtog mig allena
omsorgen om din framtid. Hvilka drömmar
din ungdom än förespeglat dig, hvilka önsk-
ningar du än närt, så ålåg det mig att upp-
fylla dem. För åtta år sedan var jag rik, jag
omgaf dig med förströelser, fester och lustbar-
heter. Det lif, jag nu erbjuder dig, är helt
olika. Under en lång tid har jag utstått en
förtviflad kamp, men nu är ögonblicket inne,
då mitt öde krossar mig — nu måste jag sä-
ga dig sanningen. Jag äger intet; jag är rui-
nerad.
— Det visste jag, svarade Emelie lugnt.
— Du? utropade Remond. Hvem har du
fått veta det af?
— Af ingen annan än dig. Har du inte, i
synnerhet under det sista året, varit mera oro-
lig, mera tankspridd? Jag har ju sett dina vän-