på intet sitt murarelod. Den som uppgjort
letta förslag har hängt sitt murarelod på något,
vå medborgarnes ömsesidiga aktning och för-
roende. Det är ledsamt att cxcellensen Ihre
rifvit förslagets motståndare stödet af sitt namn.
Frih. . Klinckowströms betänkligheter vid att
runda valråtten på bevillningens storlek, som
kan variera, härleda sig af ett fullkomligt miss-
ag. Det är summan, hvarför bevillning erläg-
res, som bestämmer valrätten. Denne friherres
loftal öfver adelns förtjenster bevisa intet; det
ir ju en vedertagen grundsats i all jurispru-
dens, att man ej får vittna i egen sak, åtmin-
stone icke då man vittnar för sig sjelf.
Grefve Posses yttrande att regeringen skulle
handla revolutionärt om den åter framlade för-
slaget var i högsta grad underligt och ovän-
tadt. Uraktlåter regeringen att handla så, vore
det tvärtom ett bevis på bristande allvar och
nit för saken. Bakom de skäl adelsmännen
anföra mot förslaget ligger något: en omedve-
ten känsla af tyngd och bekymmer, väckt af
tanken på att uppge en angenäm ställning.
Det är ej underligt att de tänka på sina efter-
kommande, men de böra besinna att and:a utvä-
gar än riksdagsmannabanan leda till ära och
framgång, och laga att de bibringa sina barn
duglighet och redbarhet. Man får ej begära
tacksamhet för den uppoffring som skall göras;
det vackra i handlingen försvinner derigenom
och medborgare ha rätt att fordra den (bifalls-
storm — hyssjningar).
Protokollssekreteraren Flach talade om att
frih. Gripenstedts fraser icke alls inverkat på
honom. Han är icke den som låter granna ord
dåra sitt förstånd. Förslaget är värdt att för-
kastas såväl derföre att det stödjer en grund-
lag på kommunalförfattningarne, som i synner-
het emedan det tillerkänner penningmännen
makten. Det drar en godtycklig gränslinie
mellan valberättigade och icke-valberättigade
samt utesluter derigenom en mängd personer,
som förut varit representerade. Man får ej
undra öfver att det är oro och rörelse bland
folket, då rikets första minister kunnat bete sig
som han gjort. I motiverna till sitt förslag
begagnar han uttrycket: det är för sent. Så
har väl ingen uwumndersåte i ett lagbundet sam-
hälle hittills djerft yttra sig inför sin konung.
Det är ju tydligen en allusion på franska re-
volutionen. Penningens välde har alltid visat
sig förderfligt; det var det som störtade Lud-
vig Philip. Deputationernas uppträdande är
ömkligt och löjligt, likaså pressens anfall på
allt aktningsvärdt inom samhället. Deputatio-
nernas uppvaktningar borde ha vickt excellen-
sen De Geer till besinning; hos tal. ha de tram-
kallat minnet af den delegation, som i djupa-
ste underdånighet anhöll hos konung Carl den
förete af England att få framställa sin under-
såtliga tacksamhet för Hans Majestäts beslut
att i nåder gå nationens underdåniga önsknin-
gar till mötes genom att nådigst underskrifva
den akt, hvarigenom han i underdånighet be-
röfvades kronan. Han ville ej direkt beskylla
regeringen för att ha framkallat det, ehuru,
som han sade, rösten är Jakobs röst, men
händerna Esaus händer,.
Kammarherren Lillienstolpe höll ett längre
föredrag, men var icke i stånd att vinna nås
got gehör, ehuru laudtmarskalken flera gånger
genom klubbslag uppmanade de närvarande att
hälla sig tysta. Under det allmänna sorlet
uppfattade referenten bland annat: adeln afsade
sig sjelfskrifvenheten 1840 endast på det vilkor
att den nya representationen skulle grundas på
stånd och icke på penningar. Ett sådant förslag
kan man antaga på försök, men icke detta, ;
som är fotadt på den lösligaste grund. Repre-
sentationsrätt bör ges åt dem, som förtjena att
ega den; men man får icke derföre taga den
bort från andra, som redan iro i besittning
deraf och icke förverkat densamma.
Kammarherren frih. C. von Platen tillkänna-
gaf sin afsigt att votera för förslaget.
Kapten Brakel sade att det skönaste bladet
i adelns historia, hvarom man så mycket talat,
är redan skrifvet; det berättar om den store
man, som, då landet var stadt i djupaste nöd,
utträdde ur dess leder och räddade det — den
store vasakungen. Han röstade mot förslaget
af skäl, som framställdes i väl sagda ord, men
för öfrigt voro de vanliga man hör anföras.
Grefve Eric Sparre var regeringen tacksam
gg