strömmade honom till mötes ifrån murarne. Remond märkte ej, att det var full dager. Framför honom stodo tvenue stearinljus, hvarpå syntes märken efter lack. Han hade ej en gång bemärkt Bernards ankomst. Denne stannade på några stegs afstånd från sin herre och hostade några gånger, för att göra honom uppmärksam på sin närvaro. Omsider vände Remond på hufvudet. — Ah! är det du, Bernard? Huru, är det redan dager? Jag trodde mig ensam. Hörde du om jag talte? — Nej, herre. Jag såg att ni, som alltid var allvarlig och bedröfvad; till mig behöfver ni ej tala, ty jag känner edra tankar. Vet ni, herre, att, om jag skulle föreb å mig något, så vore det derföre, att jag, för åvta år sedan, var er behjelplig vid ert giftermål. — Huru? — Det är ej synnerligen svårt att gissa, att ni ej är lycklig i ert äktenskap. — Tyst, Bernard, och akta dig, ehvad än må hända, att hysa några förnärmande tankar om min hustru. Den sorgsenhet, som du hos mig bemärkt, har en helt annan orsak, som du snart skall få erfara. Var du i staden i går afton? — Ja, herre. — Har något bref ifrån Toulon kommit till mig? — Hvarken ifrån Toulon eller något annat ställe. — Plågande ovisshet! mumlade Remond. Tag detta bref och lemna det genast på posten. Fråga frun, om bon vill taga emot mig i sina