strömmade honom till mötes ifrån murarne.
Remond märkte ej, att det var full dager.
Framför honom stodo tvenue stearinljus, hvar-
på syntes märken efter lack. Han hade ej en
gång bemärkt Bernards ankomst. Denne stan-
nade på några stegs afstånd från sin herre och
hostade några gånger, för att göra honom upp-
märksam på sin närvaro. Omsider vände Re-
mond på hufvudet.
— Ah! är det du, Bernard? Huru, är det
redan dager? Jag trodde mig ensam. Hörde
du om jag talte?
— Nej, herre. Jag såg att ni, som alltid
var allvarlig och bedröfvad; till mig behöfver
ni ej tala, ty jag känner edra tankar. Vet ni,
herre, att, om jag skulle föreb å mig något, så
vore det derföre, att jag, för åvta år sedan, var
er behjelplig vid ert giftermål.
— Huru?
— Det är ej synnerligen svårt att gissa, att
ni ej är lycklig i ert äktenskap.
— Tyst, Bernard, och akta dig, ehvad än
må hända, att hysa några förnärmande tankar
om min hustru. Den sorgsenhet, som du hos
mig bemärkt, har en helt annan orsak, som du
snart skall få erfara. Var du i staden i går
afton?
— Ja, herre.
— Har något bref ifrån Toulon kommit till
mig?
— Hvarken ifrån Toulon eller något annat
ställe.
— Plågande ovisshet! mumlade Remond.
Tag detta bref och lemna det genast på posten.
Fråga frun, om bon vill taga emot mig i sina