och elgskyttar. med hviuka Jag törr varit tillsan
mans och skjutit björn. Så snart holmningen blifvy
gjord erhölls bud och dröjde jag icke längre i
till onsdagen den 8 nov. att, åtföljd af min br
och skogvaktaren Månsson, samt medtagande e
gammal bepröfvad björnhund, Topp, infinna mi
i grannskapet af Digerberg, der finnarne mött
Första dagen, torsdag, genomletades norra hälfte
ar holmningen, utan framgång, dock under stor
mödor, ty marken var till flera alnars höjd betäcl
af omkullfallna träd, hvilka, såväl som den ståend
skogen voro öfverhöljda af rätt mycket snö. Trött
och nedsiagna togo vi nattqvarter uti en liten koj
i grannskapet, der vi torkade våra genomvåta kl?
der samt njöto en väl behöflig hvila. Morgone
derpå begåfvo vi oss med nytt mod in i ringen
och hade icke letat länge förr än hvisslingar hörde
från min bror och den ena at finnarne, mina ni
maste orannar till höger, Dessa signaler hörde
icke allenast af mig utan äfven af de öfriga skyt
tarne, hvadan vi alla sex inom någvra sekunde
stodo samlade nära hvarandra. Framkommen til
dem som signalerat, finner jag min bror stående p
några liggande trädstammar med blicken stadig
fästad på något, för mig som stod lägre, osynlig
föremål. På min tysta fråga om hvad han såg
svarade han med att lägga till ögat, sigta och —
klicka med ena pipan, men ögonblickligen derefte
afskjuta den andra. Vid detta skott, som riktade
på den stora björnens hufvud, rusade denne up
och försvann med ett ganska aktuingsvärdt brum
mande, utan att i den oländiga marken kunna ytter
ligare beskjutas. Efter modren lemnade en af un
garne idet och fick i förbifarten af min bror et
lindrigt skott i hufvudet ur den pipan som förs
klickat. På denna ungbjörn klickade äfven jag
innan han kom undan, och några skott lossades
mot honom af de andra jägrarne, men utan verkan
Nu återstod ännu en unge och denne dröjde icke
länge med att uppträda på skådeplatsen, dock med
mindre lycka än de andra, i det jag på honom af
sköt ena bakkenet. Topp släpptes i den sårade
björnens spår och tog honom för en stund om hand.
Under tiden laddade vi våra bössor och hvar och
en beskref för de andra sin innehafda, mer eller
mindre fördelaktiga, ställning under detta i sanning
Hiflica uppträde. En af skyttarne, den som tillika
med min bror först upptäckte björnarne, hade med
sin lodbössa klickat på björnmodren, hvarefter han
endast som en overksam åskådare fick se alla tre
nallarne lunka sig förbi på två alnars afstånd.
Modren och den första ungen passerade honom
tyst och beskedligt, men då den andra ungbjörnen
fick mitt skott, tog han för afgjordt att detta kom
från hans närmsta granne, finnen, och sprang der-
före argt mumlande åt honom, men finnen hade
goda ben och redde sig för anfallet. Bössorna
voro nu laddade och skyttarne färdiga att bispringa
sin tregna hund, hvars skall hördes på något af-
stånd. Snart voro vi dock på stället och sågo
björn och hund raskt tumla om med hvarandra.
Skogv. Månsson gaf nalle ett skott genom bröstet
nära hjertat, dock utan afgörande verkan, ty han
höll sig ännu tapper, men en af mig afskjuten kula
träffade honom mellan ögonen och slutade striden.
Vi hade således efter 2:ne dagars jagt endast en
ar de tre, och detta var väl godt, men vi voro na-
turligtvis icke dermed nöjda. Att i detalj berätta
alla våra äfventyr under fortsättningen af denna
Jagt skulle blifva för vidlyftigt, och vill jag derföre
vara så kort som möjligt. De båda utgångna björ-
narna holmades ånyo om lördagen den 11. Sönda-
gen derpå, om eftermiddagen, höllo vi jagt efter
ungbjörnen. som, dritven af Topp och, etter att
hafva fått några kulor af finnarne, nedlades af min
bror. Återstod således björnmodren; vi hade gömt
det bästa till sist. Måndagen den 12 grepo vi oss
an med denna och hon fick under början afjagten
en kula i bröstet af en utaf tinnarne. Detta skott
hindrade dock icke djuret att undily oss ganska
fort -— dess spår bletvo dock deretter stundom
blodiga. Tisdagen tillbringades under ifrigt för-
följande 2:ne mil, och hunno vi denna dag icke
kringgå björninnan förr än mot qvällen, då hunden
släpptes på hennes spår och hon, af honom jagad,
erhöll en kula i bröstet af en från Ny socken hän-
delsevis ankommen skarpskytt. Åfven detta skott
hade icke annan verkan än att djurets spår blefvo
tydligen blodigare, men farten i dess tHykt oför-
minskad. Mörkret inträdde och jagten måste för
den dagen upphöra. Onsdagen inringades björnin-
nån ånyo och thorsdagen don 16 skulle saken, efter
vår beräkning, med henne afgöras. Ankomne till
holmningen och under det hållskyttarne, nu åtta
till antalet, utställdes, ämnade jag och ett par af
finnarne helt varsamt genomsöka ringen. Vi hade
icke gått många ste förr än den först gående
finnen stadnar, lägger an och skjuter. Han hade
fått siste på vår res
hade fått venstra bakbenet afskjutet, men rusar,
det oaktadt, med vidgadt gap emot mig. Som jag
höll hunden bunden var jag af dess ryckningar
i kopplet hindrad att skjuta. Hunden slet sig dock
senast lös samt sprang på besten, som var nog be-
skedlig att vända för detta vanmäktisa, men djerfya
anfall. Jag fick då skott på henne bakom högra
bogen, hvarvid hon ändtligen stupade. En kula
genom hufvudet var dock nödig för att förkorta
det stackars djurets dödskamp. Min brors första
skott vid idet på den gamla björnen hade tagit
något för högt och endast snuddat vid pannbenet.
Så slutades denna jagt, som väl var besvärlig, men
lycklig. Det egna är att björnmodren haft sina
ungar hos sig så länge. De voro båda hanar, och
som jag förr nämnt 4 å 5 år gamla, samt nästan
fullvuxna. Modren var en bland de största bhjör-
nar, som här i trakten blifvit skjutna. Alla tre
voro vid särdeles godt hull och hade utmärkt vackra
hudar.
I Compiegne, der frauska kejsarparet
för närvarande vistas, spörjas inga symptomer
af den sparsamhetsanda som lifvar finansmini-
stern. De mest glänsande fester aflösa hvar-
andra, damerna söka öfverbjuda hvarandra i
dyrbara toiletter, och kejsaren har i dessa dagar
gjort prinsessan Anna Marut en liten present
af ett halsband, värdt 375,000 rdr!
Fleinrich Barth, den berömde afri-
kanske resanuden och upptäckaren af Tsadsjön,
p. fiende. Det väldiga djuret