riksstånd att det sannerligen icke nu vore för tidigt att taga ett steg sådant som ett högst gynnsamt tillfälle erbjuder och klokheten bjuder. Man skämtar icke med det heliga, men de som äro satta att framför andra föra det heligas talan, att vara, som det heter, väktare på Zions murar, äro i första rummet föremål för ett skämt af den aldra betänkligaste art, för det verldsliga sinne, det maktbegär och den ärclust, som mingen tycker sig spåra vid riksdagarne. Det har länge varit ett ventileradt ämne att det finnes mycket ruttet inom vår statskyrka, och den oerhörda företeelsen att en person, som nyligen beklädt herdekallet, begagnat, under utöfning af kyrkans heligaste handling, giftet till att befordra förruttnelsen, har på ett upprörande sätt spridt oro, hån och knot, för att icke säga något ännu mycket värre, ibland svenska folket. Får man ögat fästadt på en ovanlig skugga, så ger man sig gerna icke tillfreds förrän man får betrakta det föremål som skuggan tillhörer, eller sjelfva kroppen, och med begäret att allting förstora följer understundom att föremålet blir samhällskroppen eller åtminstone någon vigtigare del deraf. Det har redan ordats inom det högvördiga ståndet, med en viss agande skärpa, om regeringens pätryckning för sitt reformförslag: man borde dock litet närmare besinna sig innan man låter sådane gnistor tändas, huruvida det icke gifves andra vida svårare påtryckningar rundtomkring i landet, som kräfva litet mera varsamhet och ett ödmjukare aktgifvande på tidens tecken. Kn röst från kyrkam och svenska prester har just i dessa dagar uti nägra oförbehållsamma ord lagt så påtagliga sanningar wuader svenska folkets ögon och funnit så mycken genklang i svenska bröst att det borde kunna gifva mer än en förblindad farise sin syn igen. Vi bedja, medan ännu tid är, vara vördiga fäder vid riksdagen träda inför samvetets domstol och der noga behjerta om det kan vara bakom kordonger af slipade bajonetter som svenska kyrkan har att söka sin trygghet och sitt värn, eller om det icke fastmer torde vara i bevarandet och befordrandet at ljuset och kärleken ofvanefter, som hon har sin organiska utveckling, sin Jifskraft och — sin frumtid. Vi kunna icke värdigare afsluta vår uppsats eller gifva ett bättre uttryck åt värt och säkert hela landets tänkesätt i den stora samhällsfrågan än med citerande af följande förträffliga ord i reformadressen från Göteborg: Ett gynnsamt tidskifte är nu förhanden inom det älskade fäderneslandet: det erbjuder den ljusa bilden af ett sjelfständigt folk som trofast litande på och slutande sig till sin konung, samt hysande det djupaste förtroende till hans rädgifvare, i endrägt och frid förbättrar sin statsförfattning, stärker rikets inre välbefinnande och yttre anseende, grundlägger en ökad aktning medborgare emellan samt sprider den glädje och beIåtenhet, hvarom man i alla delar aflandet gör sig förhoppning. Måtte hvarje representant, hvad stånd han än tillhör, noga betänka att hans pligt säsom svensk medborgare bjuder att bidraga till förverkligande af denna bild! Svenska medborgare, lärare och åhörare. REN ARNE FR IFTROEERIEEER RR