riksstånd att det sannerligen icke nu vore för
tidigt att taga ett steg sådant som ett högst
gynnsamt tillfälle erbjuder och klokheten bjuder.
Man skämtar icke med det heliga, men de
som äro satta att framför andra föra det heligas
talan, att vara, som det heter, väktare på Zions
murar, äro i första rummet föremål för ett
skämt af den aldra betänkligaste art, för det
verldsliga sinne, det maktbegär och den ärclust,
som mingen tycker sig spåra vid riksdagarne.
Det har länge varit ett ventileradt ämne att
det finnes mycket ruttet inom vår statskyrka,
och den oerhörda företeelsen att en person,
som nyligen beklädt herdekallet, begagnat,
under utöfning af kyrkans heligaste hand-
ling, giftet till att befordra förruttnelsen, har
på ett upprörande sätt spridt oro, hån och
knot, för att icke säga något ännu mycket
värre, ibland svenska folket. Får man ögat
fästadt på en ovanlig skugga, så ger man sig
gerna icke tillfreds förrän man får betrakta det
föremål som skuggan tillhörer, eller sjelfva
kroppen, och med begäret att allting förstora
följer understundom att föremålet blir samhälls-
kroppen eller åtminstone någon vigtigare del
deraf.
Det har redan ordats inom det högvördiga
ståndet, med en viss agande skärpa, om rege-
ringens pätryckning för sitt reformförslag: man
borde dock litet närmare besinna sig innan
man låter sådane gnistor tändas, huruvida det
icke gifves andra vida svårare påtryckningar
rundtomkring i landet, som kräfva litet mera
varsamhet och ett ödmjukare aktgifvande på
tidens tecken. Kn röst från kyrkam och
svenska prester har just i dessa dagar uti
nägra oförbehållsamma ord lagt så påtagliga
sanningar wuader svenska folkets ögon och funnit
så mycken genklang i svenska bröst att det
borde kunna gifva mer än en förblindad farise
sin syn igen. Vi bedja, medan ännu tid är,
vara vördiga fäder vid riksdagen träda inför
samvetets domstol och der noga behjerta om
det kan vara bakom kordonger af slipade bajo-
netter som svenska kyrkan har att söka sin
trygghet och sitt värn, eller om det icke fast-
mer torde vara i bevarandet och befordrandet
at ljuset och kärleken ofvanefter, som hon har
sin organiska utveckling, sin Jifskraft och —
sin frumtid.
Vi kunna icke värdigare afsluta vår uppsats
eller gifva ett bättre uttryck åt värt och säkert
hela landets tänkesätt i den stora samhällsfrå-
gan än med citerande af följande förträffliga
ord i reformadressen från Göteborg: Ett gynn-
samt tidskifte är nu förhanden inom det älskade
fäderneslandet: det erbjuder den ljusa bilden af
ett sjelfständigt folk som trofast litande på och
slutande sig till sin konung, samt hysande det
djupaste förtroende till hans rädgifvare, i en-
drägt och frid förbättrar sin statsförfattning,
stärker rikets inre välbefinnande och yttre an-
seende, grundlägger en ökad aktning medbor-
gare emellan samt sprider den glädje och be-
Iåtenhet, hvarom man i alla delar aflandet gör
sig förhoppning. Måtte hvarje representant,
hvad stånd han än tillhör, noga betänka att
hans pligt säsom svensk medborgare bjuder att
bidraga till förverkligande af denna bild!
Svenska medborgare,
lärare och åhörare.
REN ARNE FR IFTROEERIEEER RR