Röster iräån iandsbygden 1 dagens
stora fråga.
Af de många skrifvelser som dagligen komma
oss till handa, uttalande landets oro och miss-
nöje öfver afvogheten hos en del af de privi-
legierade stånden mot det öfriga folkets enhäl-
liga önskan, meddela vi här nedan en. Det
sker icke för att med obehöriga medel inverka
på de afvoga eller tveksamma, men för att bi
draga till att visa dem, hvilken sinnesstämning
som skulle blifva rådande hos landets inbyggare
om förslaget blefve förkastadt — cen sinnes-
stämning som skulle uppfylla landet med en
split och oro, hämmande dess utveckling i år-
tionden:
Skrifvelsen lyder som följer:
Det går en djup oro genom tiden och isyn-
nerhet i dessa dagar kännes denna oro starkare
än den nu lefvande generationen någonsin förut
erfarit densamma inom värt kära fäödernesland.
Det är icke blott städernas befolkning, som med
sällspord enighet höjer sin röst och uttalar ett
kraftfullt, allvarligt ord i den största och mest
maktpåliggande angelägenhet, i den vigtigaste
samhällsfråga som kan blifva föremål för rikets
lagstiftande församling, utan det är äfven lands-
bygdens tänkande menigheter, som med djup,
fastän ännu dämpad grämelse, erfara huru tvenne
riksstånd, de tvenne första, rusta sig till att
ännu en gång kullvotera ett representations-
förslag. Vill det då aldrig taga slut på dessa
ömkliga komedier — dem inga spektatörer applå-
dera — att midt under de dyraste och heli-
gaste försäkringar om fosterlandskärlek, rifva
ned hvad sanna och verkliga fosterlandsvänner
arbeta på att bygga upp till landets bätnad och
betryggande? — En högsinnad konung, som
åtnjuter hela sitt folks kärlek och tacksamhet
till den grad, som få före honom kunnat vinna,
erbjuder oss en grundlag, byggd på billighet
och rättvisa och på Sveriges urgamla samhälls-
författning, en sådan lag, som i flera ärtionden
varit af nationen önskad och efterlängtad, och
förutan hvilken aldrig något rätt förtroende,
nägon trefnad eler säker trygghet är tänkbar
ibland svenska folket, huru mycket än de väl-
borne och högvördige riksdagstalarne ma söka
öfverskyla detta onda med sin muns prentade
fikonalöf.
Detta grundlagsförslag har i trenne är varit
af svenska nationen med största välvilja och
förhoppning omfattadt, såsom en fast borg för
dess blifvande utveckling, trygghet och lycka,
och folket har med otvetydig glädje täflat att
få teckna sina namn på de listor, som varit
tillgängliga för uttryckande af ett gillande votum
öfver den nya riksdagsordningen. Landet har
sålunda uttalat sitt ord i den stora frågan på
ett sätt som icke längre kan missförstås celler
får misstydas. — Men likväl, så befaras det,
är en handfull adelsmän och prester redobogna
att med aldrig svigtande trohet och kärlek till
konung och fädernesland (7!) förkunna en af-
görande förkastelsedom äfven öfver detta förslag,
fastän det al konungen och landet omfattas
med ett intresse och ett allvar, som visar det
djupa medvetandet om behofvet, ja nödvändig-
heten deraf, och den mogna öfvertygelsen om
dess öfvervägande gagnlighet för rikets väl!
Man har, så synes det oss, ordat mer än
tillbörligt är, om det stora offer som Ridder-
skapet och Adeln skulle nedlägga på fädernes-
landets altare, genom antagande af detta re-
presentationsfö Med blicken fästad på det
afseende, 1 första rummet, som fäderneslandets
trygghet och lugn kräfta, samt den redan i
sekler egda sjelfskrifvenhetsrätt till en fjerdedel
i lagstiftningen, blott till följe af förfädrens
bragder och öfverglänsande förtjenster, efter
hvilka man likväl inom de flesta adliga famil-
jer, icke ens med tillhjelp af Diogenes lykta,
kan finna ett spår på svonska häfdernas blad,
så tyckes detta offer icke vara så utomordent-
ligt, och säg oss dessutom på ära och tro —
svenska folket fordrar detta förklarande just nu,
långt ifrigare än någonsin — säg oss om off-
ret af en ärfd företrädesrätt, hvars begagnande
så ofta enligt vår historias vittnesbörd missbru-
kats till landets skada och vanheder, och som
med hvarje år alltmer väcker och närer miss-
tro, split och bitterhet inom landet, bör vara så
påkostande, så prisvärdt och högt, då ridder-
skapet och adeln såsom valuta derför har att
med säkerhet påräkna den tacksamhet och hyll-
ning af ett fritt folk, som en vacker och oegen-
nyttig handling alstrar? Och skulle icke medve-
tandet af att hafva gått nationens billiga väntan till
mötes och dermed förvärfva det förtroende som
alltid måste tillförsäkras den sanna, personliga
förtjensten, skulle icke detta vara en reel er-
sättning, mäktig att uppväga det imaginära
företräde i ära och glans, som påstås utstråla
från adligt namn och sköldemärke?
Att äfven inom presteståndet vid denna riks-
dag måhända finna majoriteten afvogt sinnad
mot det kungliga förslaget, det har i mången
landsbygd redan väckt så mycken bitterhet, att
vi helst önskade kunna gå den bedröfligheten
med tystnad förbi. Presteståndet har från flera
föramnsmande riloedamar ch räåvat måttet af cvenska
S