Röster iräån iandsbygden 1 dagens stora fråga. Af de många skrifvelser som dagligen komma oss till handa, uttalande landets oro och missnöje öfver afvogheten hos en del af de privilegierade stånden mot det öfriga folkets enhälliga önskan, meddela vi här nedan en. Det sker icke för att med obehöriga medel inverka på de afvoga eller tveksamma, men för att bi draga till att visa dem, hvilken sinnesstämning som skulle blifva rådande hos landets inbyggare om förslaget blefve förkastadt — cen sinnesstämning som skulle uppfylla landet med en split och oro, hämmande dess utveckling i årtionden: Skrifvelsen lyder som följer: Det går en djup oro genom tiden och isynnerhet i dessa dagar kännes denna oro starkare än den nu lefvande generationen någonsin förut erfarit densamma inom värt kära fäödernesland. Det är icke blott städernas befolkning, som med sällspord enighet höjer sin röst och uttalar ett kraftfullt, allvarligt ord i den största och mest maktpåliggande angelägenhet, i den vigtigaste samhällsfråga som kan blifva föremål för rikets lagstiftande församling, utan det är äfven landsbygdens tänkande menigheter, som med djup, fastän ännu dämpad grämelse, erfara huru tvenne riksstånd, de tvenne första, rusta sig till att ännu en gång kullvotera ett representationsförslag. Vill det då aldrig taga slut på dessa ömkliga komedier — dem inga spektatörer applådera — att midt under de dyraste och heligaste försäkringar om fosterlandskärlek, rifva ned hvad sanna och verkliga fosterlandsvänner arbeta på att bygga upp till landets bätnad och betryggande? — En högsinnad konung, som åtnjuter hela sitt folks kärlek och tacksamhet till den grad, som få före honom kunnat vinna, erbjuder oss en grundlag, byggd på billighet och rättvisa och på Sveriges urgamla samhällsförfattning, en sådan lag, som i flera ärtionden varit af nationen önskad och efterlängtad, och förutan hvilken aldrig något rätt förtroende, nägon trefnad eler säker trygghet är tänkbar ibland svenska folket, huru mycket än de välborne och högvördige riksdagstalarne ma söka öfverskyla detta onda med sin muns prentade fikonalöf. Detta grundlagsförslag har i trenne är varit af svenska nationen med största välvilja och förhoppning omfattadt, såsom en fast borg för dess blifvande utveckling, trygghet och lycka, och folket har med otvetydig glädje täflat att få teckna sina namn på de listor, som varit tillgängliga för uttryckande af ett gillande votum öfver den nya riksdagsordningen. Landet har sålunda uttalat sitt ord i den stora frågan på ett sätt som icke längre kan missförstås celler får misstydas. — Men likväl, så befaras det, är en handfull adelsmän och prester redobogna att med aldrig svigtande trohet och kärlek till konung och fädernesland (7!) förkunna en afgörande förkastelsedom äfven öfver detta förslag, fastän det al konungen och landet omfattas med ett intresse och ett allvar, som visar det djupa medvetandet om behofvet, ja nödvändigheten deraf, och den mogna öfvertygelsen om dess öfvervägande gagnlighet för rikets väl! Man har, så synes det oss, ordat mer än tillbörligt är, om det stora offer som Ridderskapet och Adeln skulle nedlägga på fäderneslandets altare, genom antagande af detta representationsfö Med blicken fästad på det afseende, 1 första rummet, som fäderneslandets trygghet och lugn kräfta, samt den redan i sekler egda sjelfskrifvenhetsrätt till en fjerdedel i lagstiftningen, blott till följe af förfädrens bragder och öfverglänsande förtjenster, efter hvilka man likväl inom de flesta adliga familjer, icke ens med tillhjelp af Diogenes lykta, kan finna ett spår på svonska häfdernas blad, så tyckes detta offer icke vara så utomordentligt, och säg oss dessutom på ära och tro — svenska folket fordrar detta förklarande just nu, långt ifrigare än någonsin — säg oss om offret af en ärfd företrädesrätt, hvars begagnande så ofta enligt vår historias vittnesbörd missbrukats till landets skada och vanheder, och som med hvarje år alltmer väcker och närer misstro, split och bitterhet inom landet, bör vara så påkostande, så prisvärdt och högt, då ridderskapet och adeln såsom valuta derför har att med säkerhet påräkna den tacksamhet och hyllning af ett fritt folk, som en vacker och oegennyttig handling alstrar? Och skulle icke medvetandet af att hafva gått nationens billiga väntan till mötes och dermed förvärfva det förtroende som alltid måste tillförsäkras den sanna, personliga förtjensten, skulle icke detta vara en reel ersättning, mäktig att uppväga det imaginära företräde i ära och glans, som påstås utstråla från adligt namn och sköldemärke? Att äfven inom presteståndet vid denna riksdag måhända finna majoriteten afvogt sinnad mot det kungliga förslaget, det har i mången landsbygd redan väckt så mycken bitterhet, att vi helst önskade kunna gå den bedröfligheten med tystnad förbi. Presteståndet har från flera föramnsmande riloedamar ch räåvat måttet af cvenska S