Utsigterna.
Representationsförslaget hvilar till afgörande
på Ståndens bord. Den högtidliga akt, då en
tvåhundra år gammal represenutationsform skall
myllas ned blaud annat föråldradt, börjar i dag
åtta dagar till.
Man tror mer och mer på detta resultat. Man
är viss om att trehundra af ridderskapets och
adelus ledamöter redan stöllt sig på den nya
tidens sida, och hvarje dag vexer denna trupp.
Man säger att de unge adelsmän, hvilka hafva
äran tjena vid konungens egna lifgarden, hafva
beslutat att följa sin konungs numera högt lyf-
tade politiska fana, liksom de skulle följa hans
militära, och att der deras samvete förbjuder
dem att i förra fallet gå med honom de dock
beslutat att icke heller gå emot Hans Majestät.
På samma gång som Stockholms garnison
hafva väl äfven representationsförslagets vänner
fått en förstärkning i officerare, hvilka hitkom-
mit med sina regementen.
Inom presteståndet tror man sig veta att 29
ledamöter bestämt sig för förslaget, att 17 äro
emot det och 10—11 ännu oklara. Stockholm
hoppas att åtminstone ingen af dess presterliga
representanter —den nyvalde lika litet som den
gamle! — skola befinnas i någondera af de
sistnämnde kategorierna.
Någon torde göra den anmärkningen att
Stockholm icke uttalat sin meniug i frågan, i
likhet med hvad landet nu allmänt gör. Men
detta uttalande är på väg att ske, och det blir
så officielt och så imposant som det under när-
varande omstindigheter kan ske.
Uppoffringar äro dagens lösen. Två
stånd hafva så godt som enhälligt förklarat sig
beredda att uppoffra sina representativa privi-
legier. Två andra stånd äro färdiga att besluta
sig dertill.
Med sådana stora exempel för ögonen tveka
vi icke att göra uppolffringen af vär sjelfkärlek,
att öppet tillstå att vi, i afseende på cen i
lördagsnumret införd artikel om skånska adeln,
äro desavoucrade af det politiska parti, vi räkna
för en ära att tillhöra.
Ledamöter af både riddarhuset och borgar-
ståndet hafva förklarat oss att de icke gilla
denna artikel och anse den olämplig. Då vi
tillkännagifva detta, och lägga ansvaret på oss
eneamme, förmoda vi att skildringen af de här-
varaude skånska adelsledamöternas koryfeer icke
skall göra den stora saken någon skada, såsom
man befarat.
Man anför till bevis på att grefve Arvid
Posses isigter icke bero af sträfvan efter en
portfölj, att han nu synts börja inse nyttan
och nödvändigheten af reformförslagets anta-
gande, och man säger vidare att kammarherren
Axel Trolle desto mindre bör citeras såsom
oecmottaglig för alla skäl, som man äfven om
honom nu hyser den förhoppning att han skall