Lyckans Hjul.
Af August Arnould,
(Forts. fr. föreg. Af)
— Men, återtog den unge Remond, min
fruktan försvann, så snart jag lärde känna min
stjufmoder. Då min far några månader efter
sitt bröllop lät kalla mig till sig i Marseille
såg jag straxt på den godhet med hvilken hon
mottog mig, att jag i heune skulle finna en
beskyddarinna, i stället för en fiende. Jag tror
icke att man hos en qvinna kan finna mera
mildhet förenad med en mera fulländad skön-
het. I hennes enkla och flärdfria väsende sam-
manfattas nästan alla de dygder, hvaröfver van-
liga menniskor pläga skryta. Om en sådan
qvinna icke vore lycklig, skulle man i sanning
frestas att tvifla på försynen. Hvad skall jag
säga er mera? Jag vill försvara henne mot för-
tal såsom en son vill försvara sin moder; ty
det är omöjligt att känna heune, utnn att äl-
ska henne, att se henne, utan att känna sig
intagen af heune, och hennes själ, tror jag,
är ännu ädlare än dragen i hennes sköna an-
sigte.
— Ni talar om henne med hänförelse, sade
dArgele, hvilkeus röst, trots alla hans an-
strängningar att bli herre öfver sig sjelf, hade
ett urtryck af bitter ironi, som dock lyckligtvis
icke bemärktes af Fredrik. Jag måste natur-
ligtvis antaga, att detta porträtt är troget, och
att nå icke har öfverdrifvit. Herr Remond, er