Hr Icke ett ord mera, ropade Fredrik och
reste sig upp; eljest kan jag icke längre anse
detta språk för en sjuk andes villfarelser, utan
som en förolämpning, en utmaning.
DArgele hade samtidigt stigit upp, och i det
han fattade den unge Remond i armen med
sådan kraft, att han tvang honom att stå orör-
lig, sade han, närmande sitt ansigte till hans,
i en ton, som tydligt angaf att han ville drif-
va sin motståndares tålamod till det yttersta
och dymedelst ge anledning till en strid:
— Det är icke jag, som är vanvettig, utan
ni. Säg mig namnet på den ni älskar, låt mig
följa med er i morgon, presentera mig som en
vän i er nya familj, och jag, som ingen af dess
medlemmer förut sett, jag, som allaredan är
gammal, allvarsam och frånstötande, jag, som
hvarken är i besittning af behag eller skönhet,
Jag skall förföra denna flicka, jag skall komma
henne att glömma all blygsamhet; jag skall
med sakta stämma tillhviska henne de mest an-
stötliga ord, och dessa skola finna genklang i
hennes hjerta, och för att besudla denna rena
skatt, för att fördunkla denna klara spegel,
hvari ni skådar er egen bild, behöfver jag blott
väcka hennes sinnliga böjelser, ifall de ännu
slumra, blott framkalla lastens frestelser, och
hennes kropp och alla lemmar skola skälfva af
vällust. Jag skall bedja henne öfverge er för
min skul, och fastän man sagt henne att jag
är er vän, skall hon icke finna mitt handlings-
sätt lågt eller förrädiskt. Låt oss göra profvet.
och sedan får ni döda mig, så vida hon icke
kommer och kastar sig emellan oss, för att fräl-
sa mitt Lif, och utropar att det är mig hön
älskar!