vederlägga, och låt mig fortfaraude få tro, att
det ännu finnes dygd i verlden.
— Hvilka bevis har ni derpå?
— Det tjenar föga till att jag svarar, då jag
på förhand vet att ni inte tar skäl. Dock vill
jag säga er att mitt förtroende är bygdt på ett
heligt löfte, som frivilligt gifvits mig, och på
en bekännelse, som jag mottagit, utan att sjelf
ha vågat bedja derom. Dessa bevis ha varit
och äro ännu tillräckliga för mig. Det b-höf-
ves inga andra att ställa emot era insinuatio-
ner, som torde bli förnärmande, om ni vidare
upprepar dem.
— Ja, sade dArgeåe, ni har bevis, det är
sannt; man har blifvit förlägen vid er åsyn,
man har betraktat er vänligt, en darrande
hand har berört er — i sanning en säker bor-
gen!
— Min herre...
— Aha! återtog han med ett krampaktigt
leende, aha! ni har sådana bevis! En qvinna
har sagt att hon älskar er! Ni bör naturligt-
vis tro henne på orden; inte kan hon ljuga!
— Ännu en gång, min herre, tvinga mig
icke att glömma att jag är er gäst.
— Och ni har ett så stort förtroende till
henne, att ni utan fruktan eller misstankar vi-
stas långt skiljd från henne! Förträffligt, unge
man! Skynda till er älskarinna! Bed henne
ännu en gång upprepa de löften hon gifvit er;
ni skall åter finna samma blick, samma småle-
ende, ni skall höra samma försäkringar . .. men
sök att läsa i hennes hjerta; lyft på oskuldens
mask och skåda ned i den afgrund at uselhet
som ;