far, hvilken ni talar om med aktning och kär-
lek, förtjenar förmodligen också de känslor, ni
hyser för honom. Han är tvifvelsutan ett mön-
ster al rättskafrenhet och dygd. Ni är mycket
lycklig, unge man, som i er egen lilla familje-
krets träffat på icke mindre än två undantag
från den regel, som råder bland menskligheten
i allmänhet. Kanske känner ni tillfälligtvis ett
tredje?
— Jag hoppas det, svarade Fredrik småle-
ende. Himlen har måhända gjort underverk
för min skull, då den låtit mig lära känna en
tredje person, för hvars heder jag skulle vilja
gå i borgen, vore det ock med: mitt lif. Det
är den flicka jag älskar, och med hvilken jag
skall gifta mig.
— Sedan ni uttryckt er med så mycken vär-
ma, behöfde ni icke tillägga att det var på er
fästmö ni syftade. Vet ni hvad som är det
sköraste och ömtåligaste af alla bräckliga ting,
som är ostadigare än vinden, lättare än fjunet,
och hvarpå hvarje man bygger sitt lifs frid och
lycka — det är hans älskarinnas dygd.
— Jag har ingen rättighet att tvifla på den
unga flickans heder, min herre, sade Fredrik,
denna gång smått förtretad på dArgele. Itre
år har jag känt henne, och i tre år har jag
älskat henne. Jag har hennes familjs samtycke
till vår förening, och min far har äfven gifvit
sitt. Jag ämnar bege mig till Roanne, der hon
bor, för att öfverenskomma om tiden för vårt
bröllop. Det skulle göra mig ondt, min herre,
om jag nödgades ställa andra ord till er än
tacksägelser för den gästfrihet ni bevisat mig.
Behåll ni era åsigter, som jag ju icke alls sökt